Efter fyra dagar tar matchen slut – eller?

Nu börjar det bli lätt löjligt med regnet i Wimbledon.
Okej, sett i perspektiv till ovädret som ställt till katastrof i andra delar av landet är det förstås inget att gnälla över men det eviga – nåja, nästan då – strilandet förtar ändå mycket av det mesta.
Ta bara matchen mellan Robin Söderling och Rafael Nadal som skulle spelats i lördags då spelarna också hann bolla in innan regnet kom. I söndags var det enligt traditionen spelfritt. På måndagen blev matchen först försenad en timme och därefter avbröts den tre gånger för regnavbrott. Det första avbrottet var tre timmar långt och det andra två timmar. Hur lång tid det tredje blir har ingen en aning om för vid 2-0 i femte set till Nadal bröts matchen för kvällen.
Den slutförs på tisdagen.
Ja, i bästa fall vill säga.
Nu är detta med regnstrul förstås inget nytt i Wimbledon som i sitt 496 sidor tjocka kompendium har ett kapitel som handlar om vädret genom åren.
Att kapitlet börjar redan på sidan 73 visar att vädret har en framträdande roll i vad många anser vara världens finaste tennisturnering.
Hur man kan tycka det har jag svårt att förstå. Visst, det här med traditition och gamla anor har sin tjusning men bara i lagom dos. Här överdoserar man sådant till den milda grad att det sportsliga kommer i andra hand.