Jonas Arnesen om tennis
Jonas Arnesen
Jonas Arnesen
Många hallar, korta utesäsonger och juniorer som inte vill harva från baslinjen i timtal.
Det är tre redan kända förklaringar till varför Sverige är en B-nation på grus.
”Vad ska vi göra åt problemet?” är en ständig fråga.
Vilket problem? undrar jag.
Grustennisen är överskattad som ”skola”.
Den behövdes för att träna in grunderna då såväl underlag som bollar gav blixtsnabbt spel inomhus men så är inte längre fallet utan det går numera alldeles utmärkt att spela från bakplan på de golv och mattor som finns.
Visst kan man väl bli nostalgisk över alla svenska grusframgångar men det innebär ju inte att grus är receptet för framtida framgångar.
Tvärtom. Om man grävde upp merparten av landets grusbanor och istället la hardcourt skulle mycket vara vunnet:
•Längre utomhussäsong.
•Minimal skötsel.
•Inga felstudar.
•Mindre kostnader för klubbarna.
Nackdelar:
•Att det ofta är tyst om svensk tennis under grusperioden.
Årets säsong drog igång på allvar i måndags med Master series-turneringen i Monte Carlo.
Robin Söderling är ende kvarvarande svensk och ende med förutsättningar att bli första svenska grussegrare sedan Magnus Gustafsson i Amsterdam.
För sju år sedan.