Regionalisering bra – åtminstone i teorin

Om bara några timmar drar dubbelmatchen igång i Davis Cup-kvartsfinalen mellan Sverige och Argentina. Har just sett de båda lagens uppvärmingar och vilken skillnad det var i stämning. Svenskarna skämtade och skrattade medan David Nalbandian och hans lagkamrater såg betydligt mer sammanbitna ut.
Så stor är skillnaden mellan att ha 2-0 och behöva bara en seger till för att vara semifinal mot att ligga under med 0-2 och leva med kravet att vinna resterande tre matcher. (Bäddat för semifinal mot USA)
Argentina testade Guillermo Canas på uppvärmningen och även om han inte ser ut att vara helt okej i det lår som besvärat honom under en tid verkar det som om han får förtroendet bredvid Nalbandian.
Det mesta talar förstås för att Sverige i dag eller i morgon säkrar en plats i semifinal.
20-21 april är det dags för nästa stora tennishändelse i Göteborg och där är utgången i den viktigaste frågan betydligt mer oviss.
Regionalisering eller inte.
Har under veckan i Göteborg satt mig in i frågan bättre än tidigare och kan inte se annat än att regionalisering bland annat skulle vara ett mycket bra sätt att väcka en i många distrikt och klubbar slumrande verksamhet till liv.
Det finns ännu fler faktorer som talar för regionalisering. Förslaget som presenterats har många fördelar men om det sedan är en pappersprodukt som inte skulle fungera i praktiken kan ingen med bestämdhet säga.
Däremot tycker jag det står utom allt tvivel att generalsekreteraren Tony Wiréhn, ordföranden Jan Carlzon och de andra har en vision och en strategi för svensk tennis.
Det finns de som menar motsatsen. Jenny Lindström hoppade av styrelsen just med motiveringen att där saknas motivation.
Andra kritiserar förbundsledningen för att den vill genomföra regionalisering.
Men faktiskt finns det också de som kritiserar förbundsledningen för såväl avsaknad av vision som för försöken att genomföra regionalisering och det kan väl inte vittna om annat än att man hyser agg mot en eller flera personer i förbundsledningen och låter det gå ut över sakfrågorna.
En del – kanske till och med många – verkar vara beredda att rösta nej till ett genomförande av regionalisering.
Vad vill de isället?
Fortsätta på samma sätt som tidigare?
Den om säger nej till regionalisering men vill att allt ska rulla på i samma hjulspår som tidigare kan inte vara insatt i hur mycket svensk tennis tappat internationellt vilket i sin tur beror på att arbetet i klubbar, distrikt och förbund inte är så effektivt som det kunde vara.
Den som säger nej till regionalisering och presenterar ett alternativ är självklart värd att lyssna på.
Förbundsstyrelsens stora problem är inte själva sakfrågan om regionalisering utan att man inte fixat fram stålarna som mer eller mindre utlovades vid förra årsmötet.
Jan Carlzon & Co önskar nog att de nu hade ytterligare en ATP-turnering att sälja…