Flathet kan rädda förbundsstyrelsen

Ilska och kritik i korridorsnacket.
Den eller den ska tvingas avgå ur styrelsen.
Hot om att inte bevilja styrelsen ansvarsfrihet.
Känns tongångarna igen inför ett årsmöte i Svenska tennisförbundet?
Visst har vi hört det förut.
Hur brukar det bli?
Jo, alla sitter där som välkammade konfirmander och röstar igenom förslag som de sagt sig vara så kritiska mot och styrelsen får fortsatt förtroende.
Varför blir det då så?
Efter att ha följt sporten på nära håll i runt 30 år vågar jag påstå att det finns en utbredd flathet och feghet i tennis-Sverige.
Jag stöter på den regelbundet och då bland annat genom personer som vill att jag i SvD eller på bloggen ska kritisera en individ, en grupp eller något i verksamheten.
När jag då föreslår personen att själva komma till tals med namn och bild blir det tvärnej.
”Nej, du vet, i min position vill jag ju inte stöta mig med dom där”.
Tacka för att det är syrefattigt i tennis-Sverige.
Fegheten och flatheten talar delvis mot det jag skrev i mitt senaste blogginlägg (Förtroendet för styrelsen kan vara borta):att frågan om regionalisering eller inte avgörs av om hur stort förtroende som finns för styrelsen.
I själva verket är kanske frågan om de som i korridorsnacket säger sig sakna förtroende för styrelsen också visar det öppet.
Förmodligen blir svaret det vanliga.
Ett fåtal har kurage att göra det.
Övriga gnäller vidare (jag menar att kritik blir gnäll när allt sker i smyg) i väntan på nästa årsmöte.
Så rullar det på.
År efter år.
Förmodligen även 2007.