Många toppchefer kan vara dålig affär

Tennisen är bra på att knyta till sig näringslivstoppar – men är det bra för tennisen?
Kommer in på frågan efter att ha läst dagens Näringsliv. På sista sidan intervjuas tennisförbundets vice ordförande Stefan Dahlbo som kliver från vice vd till vd i investmentbolaget Öresund. På annat ställe i Näringsliv skrivs om Christer Gardell som inte får en plats i Volvos styrelse. Däremot kan han hamna i förbundets styrelse eftersom han föreslagits dit av tennisveteranerna. Bolidenchefen Jan Johansson sitter sedan tidigare i förbundsstyrelsen, Peter ”Poker” Wallenberg gjorde det för några år sedan och Jan Carlzons ordförandeperiod går mot sitt slut.
Vad är det som lockar dem? Att vid sidan av sina många åtaganden i näringslivet utöka arbetsbördan med hårt men ideellt arbete för att stärka svensk tennis?
Eller är förbundsarbetet en hobby som får stryka på foten då tiden inte räcker till?
Ett är i alla fall klart: den som tror att tennisen med näringslivstopparnas medverkan per automatiik blir en magnet för penningstinna sponsorer tror fel.
Det har vi sett inte minst under Jan Carlzons period. Den ekonomiska situationen var för ett par år sedan så skral att förbundet tvingades sälja ut ATP-turneringen Swedish Open för att kunna finansiera utlovade sportsliga satsningar.
En sorglig affär som det varit förvånansvärt tyst om i tennis-Sverige.