Sanningen är alltför avslöjande

TERRORDÅDEN I dag har det gått 100 dagar sedan vi först rapporterade i tidningen om terrordåden i Norge.

Då visste vi och andra medier fortfarande väldigt lite om hur själva dåden gått till (så är det tyvärr: när medierna rapporterar som mest vet vi ofta som minst), men i dag är det i detalj klarlagt hur terroristen Breivik agerade när han sprängde regeringsbyggnaden i Oslo och sedan tog sig ut till Utøya och sköt ihjäl 69 personer.
En av de mest skrämmandedetaljerna i den kartläggningen är övervakningsfilmerna som visade hur det gick till när Breivik parkerade sin vita van under en regeringsbyggnad, lämnade den – beväpnad och uniformsklädd – och undvek all form av kontroll under de 7 minuter som förlöpte innan den exploderade. Norska tidningar som Aftenposten och VG har visat de här filmerna på sin sajt och de är ett brutalt klargörande av den naivitet och bristande uppmärksamhet som präglat säkerhetsarbetet i Oslos politiska hjärta.
Det ironiska är att den kritik som väckts inte riktats mot regeringen och den politiska administrationen, för deras usla beredskap, utan mot just medierna, för att de visade hur sårbart Norge var för dåd av det här slaget. ”Ni visar jU en instruktionsfilm för terrorister”, rasade en politiker, som protesterade mot VG.
Nej. Tvärtom. Mediernas uppgift får aldrig vara att dölja, utan att visa.
Så har det varit med en stor del av rapporteringen kring terrordåden. Framför allt Aftenposten har varit mycket hårda i sin granskning av polisen: varför det tot så lång tid att komma till Utøya, hur illa de hanterade larm osv. Det har varit en oerhört viktig granskning. Men ändå förvånansvärt impopulär.
Insikten är häpnadsväckande: politikerna och medborgarna vill inte veta hur sårbara de är. Det kanske är alltför skrämmande.