Några ord om Dawit Isaak

FALLET ISAAK I dagens SvD publicerade vi en intervju med den fängslande svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks familj: hustrun Sofia och de 18-åriga barnen Bethlehem och Yoran. Intervjun har väckt stor uppmärksamhet i dag – främst beroende på att de tre tar avstånd från ”Free Dawit”-kampanjen och anser att den försvårat för Dawit Isaaks möjligheter att friges.

Intervjun finns att läsa här.
Uppföljande artiklar finns här
och här

Diskussionen som uppstått handlar om ett par saker, som kan vara värda att kommentera.
1. Är det rätt att publicera en intervju som kan tolkas som stöd för Eritreas syn på fallet Isaak, eftersom de i den bland annat säger att Sverige ”inte kan lägga sig i den eritreanska politiken”?
Mitt svar: självklart. Oavsett vilket tryck familjen är utsatt för från olika grupperingar i och utanför Sverige har de, om någon, rätt att berätta sin historia. Det är en väldigt viktig del av rapporteringen. Brodern Esayas Isaak och Free Dawit-kampanjens talesman Leif Öbrink har intervjuats otaliga gånger om sin syn på fallet Isaak. Att resten av familjen också nu tar till orda är i högsta grad rimligt. Att de står för olika syn på saken ger djup åt debatten, på samma sätt som när eritreaner som är kritiska till mediebevakningen av fallet fått komma till tals. Medierna kan aldrig begränsa sig till att bara låta en åsikt föras fram.

2. Har den stora medieuppmärksamheten kring fallet Isaak försvårat hans möjligheter att bli frigiven?
Mitt svar: Detta är naturligtvis den svåraste frågan av alla. Eftersom Dawit Isaak fortfarande sitter fängslad, efter drygt tio år, har de facto allt som gjorts för att få honom fri misslyckats, oavsett om man talar om tyst diplomati eller högljudda mediekampanjer. Man kan också konstatera att det under den första tiden som Isaak satt fängslad inte skrevs ett ord i svenska medier. Det dröjde mer än ett halvår innan den första artikeln om fängslandet av Isaak skrevs i Sverige – trots påstötningar av hans bror Esayas till flera redaktioner – och under det första året i fångenskap rapporterades det bara sporadiskt och kortfattat om fallet i svenska medier. Den ”kampanj”, som sedan drivits av publicister och olika journalist- och människorättsorganisationer (som Amnesty International) tog lång tiid på sig att växa i styrka. Den största mediekampanjen, där chefredaktörerna för SvD, DN, Aftonbladet och Expressen, överlämnade mer än 200 000 namnunderskrifter, genomfördes först när Isaak suttit fängslad i sju och ett halvt år och allt annat visat sig vara verkningslöst.
Att anklaga mediekampanjen för att Isaak fortfarande sitter fängslad har därför inte starkare faktastöd än att det är den tysta diplomatins eller den inledande lamhetens fel. Det kan vara så -. eller inte. Det kan ha skapat ytterligare låsningar och prestige – men det kan också ha bidragit att fallet Isaak nu blivit en fråga på presidentens bord, vilket lika gärna kan vara något positivt. Ingen kan veta säkert.

3. Ska medierna över huvud taget ägna sig åt kampanjer, som i fallet Isaak?
Mitt svar: Som medieföretag ska vi generellt sett låta journalistiken vara det som väcker debatt och får effekter. Opinionsbildning är självklart en del även av nyhetsjournalistiken, precis som den är det på ledarsidor eller på kulturdebattsidor, men i enskilda fall ska man ändå vara försiktig med rena kampanjer, i synnerhet i enskilda personärenden.
Det finns dock ett väldigt starkt skäl för varför medierna känner ett starkt driv för att engagera sig i fallet Isaak på det sätt vi gjort och det handlar om att vi, som publicister, har en plikt att försvara och värna yttrandefrihet, tryckfrihet och rätten till oberoende, granskande journalistik. Det är rättigheter som är obefintliga i stora delar av världen – och som sätts under hårt tryck emellanåt även i demokratier.
Den utlösande faktorn för att Isaak fängslades var, av allt att döma, ett öppet brev som 15 politiker i Eritrea publicerade i maj 2001, där man vädjade om demokratiska reformer. Setit var en av de tidningar som publicerade brevet och intervjuade några av politikerna. En månad senare knackade tre civilklädda män på i hans hus i Asmara och tog med honom på förhör. Sedan dess har Dawit Isaak inte kunnat leva upp till det han såg som sin plikt. Han har heller inte åtalats eller dömts, utan klassas av Amnesty som ”samvetsfånge”.
Detta måste uppmärksammas i medierna, tills han släpps. Oavsett vad olika personer tycker eller hur mycket de tvivlar på uppmärksamhetens nytta.