Hatarna bryr sig inte om sanningen

”TERRORMISSTÄNKTA” Efter att fyra män gripits i Göteborg i helgen, misstänkta för terrorbrott, blev det fart i olika sociala mediekanaler. Dels på hatbloggar som Politiskt Inkorrekt, dels på Twitter.

När Göteborgspolisen släppt namnen på de gripna i måndags började ett fåtal antimuslimska skribenter twitterbomba medieföretag och populära hashtaggar med krav på att medierna skulle publicera namnen.

Twittraren ”Aftonbluffen”, en skribent som beskriver sig som en som ”avskyr fulmedia, censur och islam”, skrev till exempel: ”Men för tusan mainstream media. Ta bladet från munnen och publicera namnen på terroristerna i Gbg”

En annan twittrare skrev namn, adress och personnummer på samtliga de fyra gripna – om och om igen, för att säkert få ut sitt budskap. Han förordade också ”nackskott” för de fyra. Detta sagt bara som en påminnelse om vad det är vi pratar om när vi pratar om näthatet.

Jag och andra chefer fick också mejl från enstaka personer som undrade varför medierna ”undanhöll” läsarna ”terroristernas” identitet, till skillnad från i fallet Anders Behring Breivik i somras.

Svaret är väldigt enkelt: därför att medierna och deras ansvariga utgivare ska ta just sitt ansvar – och inte delta i en upphetsad hatmobb, som inte har någonting med nyhetsförmedling att göra, utan vars enda syfte är just att driva upp ett hat mot enskilda individer och grupper.

SvD har en tydlig grundsyn när det gäller nampublicering: vi är normalt restriktiva, för att inte orsaka onödiga publicitetsskador – och av hänsyn till anhöriga och andra drabbade. I Spelregler för press, radio och tv finns punkten 7 som en påminnelse om detta: Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Samt punkterna 15-16: Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

I de fall vi frångår denna grundregel och publicerar namn handlar det om att det är journalistiskt relevant att berätta vem det handlar om. Detta kan dels bero på omständigheterna kring nyheten och allmänintresset, dels på att namnpubliceringen behövs för att kunna ge en fullgod rapportering, t ex för att redovisa relevanta sammanhang. Fallet Breivik är ett solklart sådant, utifrån båda perspektiven.
Ett tredje skäl kan vara att en anonymisering kan leda till att andra, helt oskyldiga, riskerar att bli utpekade eller misstänkta.

En faktor som är särskilt viktig när det handlar om personer som är misstänkta för brott är förstås vilken insyn som ges i polisens arbete och vilken bevisning som redovisas. När sekretessen är så total som i Göteborgfallet är det omöjligt för medierna att kunna värdera allvaret i brottsmisstankarna. Inte ens efter gårdagens häktningsförhandlingar är det lätt att göra en sådan värdering, eftersom alla är belagda med yppandeförbud.
I ett sådant läge – och med tanke på tidigare misslyckade polisinsatser mot oskyldiga, utpekade för terrorbrott – blir det självklart extra viktigt att inte göra några förhastade publiceringar som kan få katastrofala följder för enskilda individer. Det förstärks ju också av det faktum att ingen häktades just för terrorbrott. Förberedelse till mord är naturligtvis en oerhört allvarlig anklagelsepunkt, men det är en annan sak än terrorism – och det visar på risken i att tidigt slänga sig med begrepp som ”terrorsvenskar” eller ”Göteborgsterroristerna”.

Det bryr sig naturligtvis inte hatarna på nätet om. De bryr sig över huvud taget aldrig om sanningen. Bara om möjligheten att hetsa fram mer hat, i sin lilla förvridna krets.