Intervjuer är överskattade

EGNA ORD Intervjuer är överskattade. Nej, det kanske jag inte ska påstå: vi och andra publicerar varje vecka starka sådana. Men låt mig säga så här: det är inte alltid det bästa sättet att spegla och komma nära en person.

Så här uttryckte Gay Talese, författare, reportageskribent extraordinaire och en av de främsta porträttörerna i journalistikhistorien, saken i sin självbiografi ”A Writer’s Life” 2006: ”Jag har tillbringat veckor med att förhandla intervjuer med motvilliga objekt som, när de till slut pratade med mig, inte sade något av värde”.
Talese har skrivit ett av de främsta personporträtten någonsin: ”Frank Sinatra has a cold”, i Esquire 1966. Han hade, efter lång tids tjat, lyckats få en intervju med Sinatra, men fick sedan återbud med hänvisning till att stjärnan var förkyld. Talese gav dock inte upp, utan skrev artikeln ändå, utan ett enda citat av Sinatra. Istället hängde han i bakgrunden, med sin beprövade fluga-på-väggen-taktik, och observerade stjärnan och hans entourage – och fick till ett porträtt som fångade mannen bättre än något annat.

Inledningen är klassisk: ”Frank Sinatra, med ett glas bourbon i ena hand och en cigarett i den andra, stod i ett mörkt hörn av baren, med två attraktiva men bleknande blondiner som väntade på att han skulle säga något. Men han sade inget, han hade varit tyst nästan hela kvällen.”
Jag tänker på Talese och Sinatra när jag, med en tår i ena ögat och en skrattrynka i det andra, läser Karin Thunbergs fantastiska porträtt av Hasse Alfredson, snart 80, i dagens K. Karin ville få en intervju. Hasse ville inte. Karin struntade i det och skrev ändå. Jag har svårt att tänka mig att det hade kunnat bli bättre om han själv öppnat munnen.