SJÄLVMORDSATTACKEN I tisdagens SvD publicerades Mustafa Cans artikel ”Inte i mitt namn” på SvD:s kultursidor. Den blev snabbt en av veckans mest omtalade – och delades och kommenterades i en sällan skådad omfattning på Facebook och andra sociala medier. Den publicerades även i norska medier och väckte lika starka känslor där.
Mustafa Can själv var mest bedrövad – över att artikeln behövde skrivas.
På samma sätt var det när vi till fredagstidningen besökte Stockholms stora moské och talade med Omar Mustafa, ordförande för Islamiska förbundet i Sverige, och med moskéns imam, om hur de förberedde en fredagsbön där avståndstagandet från självmordsattentatet på Bryggargatan skulle stå i centrum.
Inte heller det skulle ju egentligen behöva göras. Inga andra individer eller grupper ska behöva känna ett ansvar för enskilda extremistiska handlingar; inte ens ansvaret att kommentera eller fördöma. Om det finns ett kollektivt ansvar gäller det hela samhället; inget extra ansvar kan utkrävas av någon utifrån etnicitet, religion eller någon annan grupptillhörighet.
Ändå publicerar vi. Ändå besöker vi moskén. Därför att alternativet är tystnad, vilket ibland kan vara ännu mer skadligt.
Men helt klart är att medierna, i efterspelet till terrordådet, har ett mycket stort ansvar att inte underblåsa någon som helst form av kollektiv skuldbeläggning och att inte förstärka någon uppdelning av grupper. Det enda ”de” som finns är de som faktiskt begår terrordåden – och de som utnyttjar dem i egna politiska syften.
