Så resonerar vi om Wikileaks-filerna

CABLEGATE I dag publicerar SvD utdrag ur de diplomattelegram som läckt till Wikileaks. Så här har vi resonerat kring hanteringen och publiceringen.

Wikileaks befinner sig just nu i nyhetsvärldens epicentrum. Sajten har kommit över telegramtrafik från 247 amerikanska ambassader och konsulat världen över. Till skillnad från tidigare publiceringar lägger inte Wikileaks ut materialet direkt, utan distribuerar det istället till ett antal mediepartners världen över. Dels mediejättar som Guardian och New York Times, dels enstaka journalister, som får hantera distributionen till mediebolag i mindre länder, som Sverige. När medierna gjort sina publiceringar lägger sedan Wikileaks ut ett stort antal dokument på cablegate.wikileaks.org.

SvD är en av de redaktioner som fått ta del av delar av dokumentationen, ur de nära 700 telegram som läckt från den amerikanska ambassaden i Stockholm. Materialet är indelat i olika säkerhetskategorier: Topphemligt, Hemligt, Konfidentiellt, Känsligt men oklassificerat samt Oklassificerat. Merparten av telegrammen är i den lägsta säkerhetskategorin och innehåller trivial rapportering, som refererat av tidningsartiklar eller rena faktasammanställningar. I den hemliga kategorin finns bland annat sammanfattningar av samtal med svenska politiker och analyser gjorda av ambassadören och andra toppdiplomater.

Om man vill vara cynisk kan man säga att Wikileaks utnyttjar mediernas nyhetshunger – och sedan rider på deras publicistiska tyngd. Men genom att redaktionerna gör sin egen värdering och granskning minskar också riskerna för att material som inte borde publiceras, till exempel för att de ökar risken för enskilda, läggs ut.

För oss som publicister är Wikileaks en källa. Det är ingen oproblematisk sådan, utifrån hur de får tag på informationen. De uppgifter de tar fram är inte heller oproblematiska: där ryms sådant som kan åsamka skada och orsaka nya spänningar i världspolitiken, det har de senaste dagarna tytdligt visat.

En stor del av reaktionerna på Cablegate-uppgifterna, från diplomatiskt och politiskt håll, har fokuserat just på dessa risker. Därför är det extra viktigt att vi svenska publicister som nu återpublicerar vissa av uppgifterna tar stort ansvar för hur vi väljer och vad vi publicerar.

De uppgifter SvD publicerar i dag handlar i första hand om de besked som lämnats till USA om Sveriges försvarspolitiska hållning – och hur den tolkas av USA-diplomaterna. Det är högintressant läsning, som lär väcka en intensiv politisk diskussion till liv. Vi redogör för hur USA anser att den svenska regeringen far med osanning om sin säkerhetspolitik, att Sverige i praktiken lämnat neutraliteten i historiens soptunna – och blivit en ”pragmatisk och stark” partner till Nato.

Detta är inte skvaller eller röjande av källor, som en del politiker beskrivit Wikileaks-dokumenten som, utan en fascinerande inblick i det realpolitiska spelet. Att spegla USA:s bild av Sverige är i högsta grad relevant. Som SvD:s försvarsexpert Mikael Holmström skriver: ”Vi får genom läckagen reda på vad nu aktiva diplomater i Stockholm skriver – istället för att få vänta på doktorsavhandlingar 40 år senare när vi kanske inte längre är i livet. Därför är det av intresse att få läsa hur Sveriges verkliga agerande tolkas av världens mäktigaste land, USA.

Vad kommer effekten av Wikileakspubliceringarna att bli? En är given: ändrade rutiner för hur diplomater och politiker kommunicerar med varandra. En annan är viktigare: insikten att risken har ökat för de politiker som talar med dubbla tungor beroende på om de talar med andra länders ledare eller med sina väljare. Om man vet att det man säger riskerar att läcka ut finns det en möjlighet att det politiska språket präglas av mer klarspråk. Det är i så fall ingen dålig effekt.