En mediekritik under all kritik

MEDIEDEBATT I kväll debatteras mediernas valbevakning på Publicistklubben i Stockholm. Det är självklart viktigt att den granskas och ifrågasätts. Men man måste kunna kräva att granskningarna också håller hög kvalitet.

Anledningen till att jag formulerar mig på det sättet är en artikel som i dag publiceras i Aftonbladet. Artikeln, med rubriken ”Pressen mot Sahlin – Sveriges största dagstidningar drivcer valkampanj för alliansen”, är skriven av ”Den allierade journalisten”, som beskrivs som ett anonymt nätverk av journalister, ”bestående av journalister som i sin yrkesverksamhet är i beroendeställning av de tidningar man granskat”.

Att en kultursida tar in anonyma artiklar är i sig anmärkningsvärt. Att Aftonbladet presenterar detta som en granskning är ännu mer anmärkningsvärt. Det är det inte: snarare en hårt vinklad och grovt felaktig partsinlaga.

”Den allierade journalisten” driver också en blogg, som bara kan beskrivas som en aktiv kampanjblogg för de rödgröna. Den ägnar sig endast åt en sak: att lyfta fram exempel på hur de anser att alliansen gynnats och rödgröna missgynnats i medierna. Det är knappast någon kvalitativ granskning, utan endast ägnat åt att få det att framstå som om medierna agerar utifrån en given agenda.

Denna agenda ska enligt dem handla om att på alla sätt gynna alliansen, bland annat därför att det ”gynnar journalisternas egna socioekonomiska intressen”. Men man anar också konspirationer om att det är ägarna som drar i trådarna och som beordrar journalisterna att ”spela högern i händerna”.

Det hela är ganska skrattretande i sin världsfrånvändhet och okunskap om hur arbetet fungerar på en vanlig nyhetsredaktion. Det enda som gör att skrattet fastnar är att Aftonbladet ger bloggen legitimitet genom att presentera den som seriös mediegranskare.

Den allierade journalisten utser regelbundet Dagens Megafon, där man listar de redaktörer som agerat mest pro-Alliansen. Jag har själv förärats denna titel en gång: då för att presentationen av det rödgröna manifestet fick färre sidor än Alliansens manifest. Att det berodde på att de Rödgröna portionerat ut sitt manifest under flera dagar och fått medieutrymme för det talar bloggen tyst om . Bloggen ansåg också att det var missgynnande att lyfta fram frågorna som de rödgröna var oeniga om. Att det de facto fanns stora områden där partiledarna själva talade om att de ej kommit överens tycktes inte ha med saken att göra.

På den nivån är granskningen. Gång efter gång. När man jämför vilka partier som fått mest negativ uppmärksamhet tas inga hänsyn till att det bygger på opinionsmätningar, till exempel. Att partier som backar i opinionen får mer negativ uppmärksamhet är dock svårt att komma ifrån. På samma sätt som att de partier som sitter vid makten oftare får utstå en hårdare granskning av vad de genomfört.

Självklart finns det skäl att diskutera mediernas roll i opinionsbildningen i en valrörelse. Det finns tendenser att förstärka opinionsvinden på sina håll och det dras slutsatser av de politiska analytikerna som defintivt kan påverka opinionen. Det görs säkert också en del riktiga övertramp. Men att därifrån kategoriskt hävda att det finns en uppgjord agenda är faktiskt bara snömos.

Nyhetsjournalistiken på de stora redaktionerna är tydlig skild från ledarjournalistiken och tidningens politiska färg. Det är nyhetsvärderingen som styr vilka ämnen och personer som hamnar i fokus. Ibland blir det positivt för Alliansen, ibland negativt. Och likadant för de rödgröna.

Jag förnekar inte att det kan begås misstag, sättas onödigt vinklade rubriker eller tappa bort perspektiv i bevakningen. Men i så fall handlar det om att kvaliteten slirar. Inte om att, som Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg hävdar, ”privata medier allt öppnare sympatiserar med Alliansen”.