SD odlar ett mediemartyrskap som inte finns

VALDEBATT Några ord om Sverigedemokraterna och deras ”chans att komma till tals” i medierna – en debatt som fått ny aktualitet.

TV4:s beslut att inte visa Sverigedemokraternas reklamfilm inför valet har fått SD-företrädare att tala om ”skandal” och ”bojkott”. TV-bolaget har anmälts till Granskningsnämnden och filmen till Justitiekanslern för prövning om lagbrott. Grundbudskapet från partiet är att de inte ges chans att komma till tals i valrörelsen, vilket drivs som ett ”martyrskap” gentemot medieetablissemanget.

Detta är en fortsättning på det brev som partiledaren Jimmie Åkesson skickade till alla stora medier i april. Jag har tidigare på bloggen svarat på det brevet, men i nuläget kan det finnas skäl att upprepa sig och förtydliga en del.

I brevet vädjade Åkesson om att SD i valrörelsen ska bli behandlade och bemötta på samma sätt som övriga partier:

”Vi förväntar oss inte en större bevakning än vad som är rimligt i
förhållande till vår storlek, vi förväntar oss inte avsaknad av den kritiska
granskning som alla politiska partier underkastas i en fungerande demokrati och vi förväntar oss inte silkesvantar. Det vi förväntar oss är att vi får synas i program, insändare och debattartiklar, att våra politiska förslag bereds samma utrymme som övriga partiers och att det också kan ske en debatt med våra politiska motståndare i en god demokratisk ton.”

Ja, till en del ska förstås SD behandlas som ett parti bland andra. Partiet är en politisk realitet, både sett till lokal representation i fullmäktige landet runt och sett till opinionssiffrorna för riket. Därför bör medierna förstås rapportera om partiet som alla andra: bevaka större partisammankomster, granska kandidatlistor till valet, rapportera om utspel av vikt och analysera partiets yttre och inre liv.

Detta sker också i mycket högre grad inför 2010 års val än i tidigare val. SvD var på plats både vid partiets landsdagar i Ljungbyhed och vid valkonferensen och har ingående rapporterat om såväl kandidatlistor (bland annat här, här och här) som utspel (mer här) – och även i reportageform följt Åkesson när han debatterar offentligt. Vi har också rapporterat grundligt om en annan fråga som Åkesson tar upp i sitt brev, nämligen partiets möjlghet att nå ut utan att bli ”trakasserade”, genom flera artiklar om huruvida skolor ska stänga ute SD och andra partiet från sina lokaler i valrörelsen.

Åkesson har intervjuats stort, som övriga partiledare – och stora utspel, som partiets påstående om en invandringsdriven ”våldtäktsvåg” har Faktakollats, precis som vi gjort i ett 35-tal fall med riksdagspartiernas påstående (den fick rött ljus, men det är partiet inte ensamt om: det har även riksdagspartierna drabbats av). När det publicerats debattartiklar med kritik mot SD:s utspel har partiet också fått komma med replik, helt enligt sedvanlig hantering.

Rapporteringen här skiljer sig alltså inte nämnvärt från den vi gör om alla andra partier, helt enligt Åkessons önskan. Den är på sätt högst rimlig.

Men. Det finns också saker som gör att SD inte är ett parti som ”alla andra” och som påverkar både rapporteringen och det som Åkesson ser som ett begränsat tillträde till medierna.

Några saker:

* SD är, trots ökningen i opinionsmätningarna, fortfarande ett litet parti. Det faktum att partiet står utanför de etablerade blocken kan motivera en större bevakning om partiet skulle få en vågmästarroll, men det kan också innebär att SD får en mindre reell politisk betydelse än andra partier av jämför storlek.

* SD är likt de flesta andra mindre uppstickarpartier till största delen ett parti som domineras av en enda fråga, i deras fall invandringen och den anti-muslimska inställningen. Det gör att det inte blir relevant att ta med partiet i alla debatter och sammanställningar, om ämnen där partiet har en väldig otydlig politisk profil. På de flesta ämnesområden inom politiken går det mesta dessutom att härleda till deras huvudfråga.

Jimmie Åkesson kan alltså inte rimligen räkna med att partiet förekommer i medierna på exakt samma sätt som, säg, kristdemokraterna, centern eller vänsterpartiet.

Bevakningen kommer sannolikt aldrig att göra SD-ledningen och -anhängarna nöjda, men det är inte trovärdigt att hävda att partiet inte har möjlighet att göra sig hört i traditionella medier.

Retoriskt rör sig SD ofta nära eller över gränsen till det som är hetsande mot folkgrupper eller på annat sätt grovt kränkande och stötande. Det gör att artiklar, inlägg eller filmer bedöms som omöjliga att publicera, av utgivare som tar sitt utgivaransvar på allvar.

Därmed kommer vi också in på an aktuella debatten om SD:s valfilm, som skulle visats i TV4. I den debatten har SD på alla sätt försökt få det till en fråga om att de inte tillåts nå ut med sitt budskap, i linje med Åkessons brev.

TV4 har hänvisat till Radio- och tv-lagens demokratiparagraf – och även till yttrandefrihetsgrundlagens paragraf om hets mot folkgrupp. Det är dock viktigt att påpeka att för en utgivare är lagens texter inte det enda man går efter. Lagen utgör lägstanivån i ens publicistiska beslut. Sedan kan och bör man som utgivare förstås också göra sina egna bedömningar. Varje vecka fattas beslut om att inte publicera material – bilder, faktauppgifter, annonser etc – av andra skäl än att de kan vara lagbrott. Det handlar om sådant som kan vara grovt stötande och kränkande eller starkt integritetskänsligt att publicera.

Det är just detta som är ett utgivaransvar. Om vi bara skulle gå efter lagtexten behövdes det inga utgivare.

Sverigedemokraterna tar tillfället i akt för att odla sitt martyrskap gentemot medierna. Men det är ett martyrskap som det till största delen inte finns någon grund för. Vill man hitta svaret på varför TV4 stoppade filmen ska man nog i första hand titta på vad det är för budskap den sänder ut.