Påfallande intressant

WIKILÄCKAN En ofta citerad definition av journalistik är att den rymmer information som någon vill dölja – och att allt annat är PR. Om det stämmer är Wikileaks definitivt journalistik och dess grundare Julian Assange en stjärnreporter i klass med legenden Seymour Hersh, som fick Pulitzerpriset 1970 för sitt avslöjande av massakern i My Lai och den efterföljande mörkläggningen.

Men Wikileaks – och alla andra former av wikis, gräsrotsjournalistik och crowdsourcing, där grundbulten utgörs av allmänhetens möjligheter att delta i publiceringar – är inte ”bara” påfallande likt journalistik ibland. Det är framför allt exempel på en ny medial verklighet.

Nyckelordet i denna verklighet är transparens. Gör så mycket dokumentation som möjlig tillgänglig för alla, så att de själva kan dra slutsatser, söka och sortera – och själva bidra till att sprida det de tycker är viktigt. Det är en tanke som är djupt demokratisk. För svenskar, som lever i ett samhälle med relativt hög grad av öppenhet är det en självklarhet att mycket information är offentlig, men Wikileaks och dess likar skapar en liknande princip åt ”whistleblowers” även i samhällen och sammanslutningar som inte tror det minsta på öppenhet.

Man kan vara kritisk mot mycket i förfarandet: publiceringar av ”allt” kan ofta skada många oskyldiga (minns när obduktionsbilder från Arbogamorden gjordes tillgängliga via Pirate Bay häromåret) eller vara propagandistiska (som på rasistiska bloggar som hänger ut etniska minoriteter). Men även om Wikileaks och dess källor kan ha en tydlig agenda finns det förmildrande omständigheter. Dels att de nästan alltid agerar mot slutna maktsfärer, dels att det som sagt alltid finns en chans att själv bedöma materialets betydelse.

Huruvida det är journalistik eller inte är förresten irrelevant. Det viktiga är att det material som kommer fram är höggradigt intressant. För journalister och alla andra. Det är nog bara Carl Bildt som tycker att det är ”påfallande ointressant”.

Mer info:

Lyssna på dagens Medierna, om Wikileaksläckan. Mer utförligt hos DeepEdition. och Roy Greenslade.