Facebook-effekten och hur man missar den

SOCIALA MEDIER Jag har inte varit i Almedalen den gångna veckan – och tycks vara rätt ensam om det, bland journalister som är engagerade i sociala medier. Tappade snabbt räkningen på hur många seminarier och paneldebatter som kretsade kring det ämnet – och om dess betydelse för de politiska partierna.

Men trots den enorma fokuseringen på sociala medier tycks ett par pusselbitar saknas i partiernas syn på fenomenet. Det är, som Jan Södervist skrev i torsdagens SvD, ju inte så att det parti som är mest aktivt på Facebook eller syns oftast på Youtube med automatik kommer att vinna val. Om någon tror det har de glömt den viktigaste funktionen för sociala medier: att de i första hand är till för användarna. Det är, som medieprofessorn Clay Shirky brukar säga, inte en ny kanal för masskommunikation som är det revolutionerande, utan möjligheten för var och en att uttrycka sig.

Utöver Shirkys ”Here Comes Everybody” och Brit Stakstons ”Politik 2.0” (som de nog redan bläddrat i) rekommenderar jag därför alla Almedalsbesökare att läsa den nyutkomna ”The Facebook Effect” av Fortune-journalisten David Kirkpatrick. Inte för skildringen av bolagets uppkomst och tillväxt, som lutar rätt tungt åt Mark Zuckerbergs version av alla tvister, utan för skildringen av Facebook som fenomen och maktfaktor. Kirkpatrick blundar inte för problemen med Facebook – integriteten, kommersialiseringen, dominansen – men resonerar klokt kring sajten som en ”plattform för människor för att få ut mer av sina liv”.

Det är ord att ta till sig för de partistrateger och pr-konsulter som mest tycks se sociala medier som en ny tratt att trycks ner färdigpaketerade budskap i. Facebook-effekten uppnås bäst på helt andra sätt; genom att lyssna och förstå lite djupare hur människor beteende och medievanor håller på att förändras.

Info om Kirkpatricks bok hittar du här.