Littorin har inte utsatts för något drev

MEDIEKRITIK När arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i går klandrade mediernas närgångna bevakning av honom och hans barn och angav det som direkt skäl för sin avgång blev det, inte oväntat, starten på en mediekritisk debatt. Men i den bör man vara noga med fakta för att inte dra för vildsinta slutsatser.

Det råder inga tvivel om att Sven Otto Littorin upplevt mediebevakningen av hans vårdnadstvist som obehaglig. De löpsedlar och förstasedlar han mötts av har inte handlat om hans politiska gärning, utan om hans privata relationer, sedan de blivit rättssak.

Men faktum kvarstår: det var först när han avgick som vårdnadstvisten blev en angelägenhet för alla medier.

Fram till i går var det bara ett fåtal medier som valt att rapportera om den: Expressen, Aftonbladet, Metro och en del mer skvallerinriktade sajter. De flesta medier, som public service, TT och de stora morgontidningarna, har inte gjort det. Helt enkelt därför att vi gjorde bedömningen att det handlade om den privata sfären och att det inte var relevant för hans situation som politiker. Några medier gjorde en annan bedömnin. Men – och detta är viktigt – det går inte att beskriva rapporteringen om Littorins vårdnadstvist som ett allmänt mediedrev. Den absoluta majoriteten av medierna respekterade den privata gränsdragningen, av hänsyn till famlijen.

Efter Littorins avgång, där han själv lyfter fram tvisten och vissa mediers rapportering om den som avgångsskäl, rapporterar dock nu alla om den. Därför att den plötsligt blev politisk relevant: man kan inte beskriva hans avgång utan att ge den bakgrunden.

Det är i sig en bra illustration till var gränsen mellan det privata och det publika går. För visst finns det en sådan gräns även för politiker och offentliga personer. Den handlar inte om yrkesliv å ena sidan och privatliv å den andra, utan om relevans för yrkesgärningen.

Om t ex en politiker privat agerar i strid med den egna politiska argumentationen blir det privata agerandet relevant – eller om politikern använder sig av sin officiella ställning i privata sammanhang. Det finns massor av exempel på detta och i de flesta fall är respekten för det som verkligen bör få vara privat – och politikerns familjer – tydlig.

Det Littorin i går beskrev i form av journalister som kontaktade hans barn är ett agerande som de flesta redaktörer, även kvällstidningarnas, tydligt tar avstånd från. Huruvida det skett – och av vem – borde kunna gå att klarlägga. De som agerat så förtjänar all kritik i den fortsatta debatten.

Men det är viktigt att inte med automatik låta Littorins avgång bli till en reflexmässigt debatt om att medierna går över gränser och att de sätter för hård press på politikerna. Generaliseringarna blir helt enkelt inte rimliga. Visst har en del gränser mellan det privata och det offentliga suddats ut. Men det är lika ofta på politikernas initiativ, som en del av ett sätt att profilera sig.

Sven Otto Littorin har uppenbart lidit svårt av den tvist han hamnat i – och av att den hamnat i vissa medier. Det är tragiskt i sig. Och det finns självklart saker i den politiska rapportering som bör debatteras. Men i rätt dimensioner och med rätt koll på sakläget.

Kommenteringen är borrtagen på denna artikel pga upprepade brott mot debattreglerna.