Martin Jönsson
KATASTROFBEVAKNING Av alla de bilder och rapporter som strömmar in från Haiti börjar det nu komma alltfler som visar hur människorna i de katastrofdrabbade samhällena steg för steg försöker återskapa någon form av vardag, om än i det lilla.
Steget till något som kan kallas ”normalt” är naturligtvis oerhört långt i ett land som drabbats av det som Haiti utsatts för – och som redan från början led av stora problem.
Kaos och lidande dominerar självklart fortfarande, med likhögar, massgravar, och rasmassor där det mirakulöst nog fortfarande hittas nya överlevande. Det råder också brist på allt, från rent vatten, mat, boende och sjukvårdsutrustning till en nödtorftigt fungerande infrastruktur. Hjälpbehovet är enormt och distributionen av hjälpen fortfarande en plågsam flaskhals. Som en haitier uttrycker det i söndagens reportage i SvD: ”Vi har inget längre”.
Men i berättelserna från Haiti finns också en ny ton, som inte bara handlar om den akuta om desperation och nöd. Den handlar om stolthet och värdighet – och att inte bara beskrivas i världens medier som fattiga offer.
Att skildra också detta – och att fördjupa kunskapen om Haiti blir en viktig del av det redaktionella uppdraget framöver. Professor Hans Ingvar Roth skrev på Under strecket i går (tyvärr ej på nätet) om risken för ”fallskärmsjournalistik”, där man flyger mellan konflikthärdarna – och där de konflikter och katastrofer som pågår under lång tid och som är svåra att greppa ofta hamnar utanför sökljuset.
Det är alltid en reell risk. Att återvända och fördjupa bilden, under den mödosamma kampen mot ”normalitet”, kommer att vara en viktig uppgift för världens medier under lång tid framöver.