”Medieinvasionen” gör mer gott än ont

HAITI Att beskriva katastrofrapporteringen som klyschig och som utrikesebvakningens motsvarighet till ”älgar i solnedgång” är ett resonemang som är både okunnigt och föraktfullt mot mediernas utsända.

Dagens märkligaste artikel om Haiti återfinns i Expressen, på kultursidorna. Frilansjournalisten MarieLouise Samuelsson, tidigare radiokrönikör på Dagens Nyheter, har skrivit om den ”mediala massinvasionen” av Haiti, med ett kultursidesbetraktande perspektiv som för mig känns fullkomligt verklighetsfrånvänt.

Samuelsson tycker att det är för många journalister i Haiti. Hon vill se ett ”medialt undantagstillstånd”, med begränsning av antalet utsända. helst vill hon ha ett ”globalt medieteam” av Haitikännare, gärna sjukvårdsutbildade.Tidningar som skickar dit team borde istället sätta in pengar till hjälporganisationer motsvarande resekostnaden.

Hon irriterar sig också på att rapporteringen är klyschig. Retoriken är ”repetitiv”, både i språkbruk och urval av händelser. Det är ”uttjänta fraser”, som mest påminner om ”älg i solnedgång” – och reportrarna kan, enligt henne, inte bidra med mer än att läget ä’r ”fruktansvärt”

Texten är inte så lång, men lyckas ändå förolämpa alla hårt arbetande journalister på plats i det helvete som heter Haiti. De löper alla stora risker – för nya ras, smitta och våldsttacker – och de gör ett oerhört viktigt och värdefullt arbete.

När man banar sig fram mellan stinkande högar av barnlik må det vara hänt att reportrarna inte alltid lyckas prestera den ”stora stilistiska skicklighet” Samuelsson vill ha. Alla är heller inte en Carsten Jensen till att börja med.

Men ska jag vara helt ärlig bryr jag mig inte. När Stefan Åsberg rapporterar i SVT, för att ta ett exempel, handlar det inte om vare sig retorikkonst eller stilistik. Åsberg är snarare som en vulkan, i eruptioner av frustration, ilska och förtvivlan inför det han ser, med döda, döende och lidande som inte nås av några hjälpinsatser alls. Och förmodligen är det just därför som han – och andra liknande berättarröster – når fram och igenom och väcker publikens engagemang.

Att journalister är på plats i katastrofsituationer är helt avgörande. De kan förmedla vittnesmål, slå hål på officiella versioner – och lyfta fram nya perspektiv och fakta från förödelsen. Det ser man också på agerandet hos de som filmas och intervjuas: de vill visa, de vill att världen ska se, för de vet att mediernas fönster kan vara vägen till snabbare hjälp.

Vi vet att det finns ett tydligt samband mellan medierapportering och biståndsvilja. De synliga katastroferna får mer hjälp. Det är ett argument för mer katastrofrapportering, inte mindre.

Samuelsson efterlyser att medieföretagen ska offra ”yrkeskoketteri och konkurrens” och samarbeta mer. Men så är det förstås redan. Journalister och medieföretag på fältet samarbetar på alla sätt, för att minska riskerna och för att hjälpa varandra; alla vet att de själva snart kan behöva samma hjälp. SVT och TV4 är hårda konkurrenter normalt, här kan de jobba ihop. SvD samarbetar med vår norska systertidning Aftenposten, för att ta ett annat exempel.

Att tala om ”medialt undantagstillstånd” är att sträcka ut en hand till alla makthavare som inte vill släppa in medierna vid katastrofer: hur det kan gå har vi bl a sett i Kina. Och att prata om ett ”globalt medieteam av haitikännare” är så orealistiskt att man häpnar.

Därför måste jag upprepa mig, så att poängen når fram: Vid katastrofer som den i Haiti är medierapporteringen faktiskt livsavgörande. För de drabbade, för hjälpinsatserna – och för empatin.

Om journalisterna och medieföretagen inte är lika reserverade och betraktande som vanligt – utan driver på insamlingar och kanske till och med hjälper till med räddningsinsatser på plats – är det en situation att välkomna. Stilistiken kan vi ta senare, när folk inte dör framför kameralinsen.

Bara en renodlad cyniker skulle komma på att kalla det för klyschigt.