Några nedslag i en muslimsk mångfald

REPORTAGE I dagens SvD porträtterar vi tio muslimer – och talar med dem om deras tro. Eller brist på tro. Egentligen är det ett reportage som inte skulle behöva göras.

Främlingsfientlig retorik handlar alltid om att försöka skapa en homogen – och så negativ som möjligt – bild av det ”främmande”. De antimuslimska röster som fått alltmer utrymme i den svenska debatten på senare tid utgör inget undantag från det; de bygger till stor del på att försöka förvandla det extrema till norm och utifrån det bygga upp en hotbild mot en stor grupp.

Men ”det muslimska Sverige”, om man över huvud taget kan tala om ett sådant begrepp, är naturligtvis ingen homogen samling, lika lite som ”det kristna Sverige” är det. Bland svenska muslimer finns en stor bredd vad gäller etnicitet och geografisk bakgrund – och en ännu större bredd när det gäller inställningen till tron. Sekulariseringen sprider sig dessutom där, liksom i andra grupper i samhället.

Oavsett religion och bakgrund ska man inte behöva klumpas ihop som en grupp i den politiska debatten. Det som skildras i Josef el Mahdi, Henrik Ståhl och Cleis Nordfjells reportage (läs det här) är helt enkelt tio individer, med det gemensamma att de är svenskar och muslimer. Men med väldigt olika berättelser.

Det är självklart inte den enda bilden av verkligheten. Men den är betydligt mer sann än en som försöker utmåla alla ur en viss grupp som likadana.