Redaktionschefens blogg
Martin Jönsson
Martin Jönsson
SOCIALA MEDIER I måndagens SvD granskar vi hur politikerna i riksdagen använder sociala medier som Twitter, bloggar och Facebook. Det man snabbt kan konstatera är att de har en bit kvar till Obama-klass – och att kommunikationen är påfallande ensidig.
Inför varje nytt val sedan mitten av 90-talet har det sagts att ”detta blir det första internetvalet”, där nätet kommer att förändra och avgöra valrörelsen. Sedan ett par år tillbaka har detta bytts ut mot ”detta blir det första valet som avgörs i sociala medier”. Hur det blir med det inför höstens val återstår att se.
Att sociala medier kan spela en oerhört viktig roll saknas det dock inte exempel på. Norge är ett av de senaste närliggande exemplen – och presidentvalet i USA är förstås det som de flesta svenska politiker blickar avundsjukt mot.
Det som hände i USA-valet när det gäller sociala medier – och som gav Barack Obama ett stort försprång – var framför allt fyra saker:
* Mobilisering av nya väljargrupper, både till kampanjarrangemang och på valdagen, via alla sociala nätverk du kan tänka dig..
* Mikrofinansiering av kampanjen. Många som skänkte lite slog för första gången ut få som donerade mycket, vilket gav Obama en avgörande ekonomisk fördel.
* Oberoende av traditionella mediekanaler. Istället för att tjata in sig på de viktigaste traditionella mediearenorna skapade kampanjorganisationen sina egna tv-kanaler på Youtube m fl
* Word of Mouth: istället för att kommunicera själva fick Obamakampanjen miljontals sociala medieanvändare att driva kampanjen åt dem.
När svenska politiker försökt göra något liknande har det, med några få undantag, mest handlat om att skapa en kanal att nå ut i med ett ofiltrerat budskap. Inte om dialog, inte om interaktion, inte om mobilisering och samverkan. Vilket förstås gått sådär. Mer än en politiker har landat i den slutsats som Mona Sahlin kom fram till i somras, då hon – återgivet i en krönika av Sofia Mirjamsdotter – sade att hon ”inte tyckte att hon fick fram sitt budskap ordentligt på 140 tecken”…
Nej, det får man förstås inte. Man kan inte heller räkna med att kunna sätta agendan och ha kontroll. Men rätt använt kan smarta politiker självklart åstadkomma mycket på Twitter: inte bara göra reklam för aktiviteter och egna eller partifränders inlägg utan också fånga upp samtalsämnen och – faktiskt – kommunicera direkt med folk.
Det är dock inte bara politiker som har mycket att lära när det gäller twittrande och andra sociala medieaktiviteter, det finns många vita fläckar även i journalistkåren. Att använda sociala medier mer systematiskt bidrar otvetydigt till högre kvalitet på journalistiken och på kommunikationen med läsare och andra – och det finns betydligt mer att göra på de flesta redaktioner.
Själv då? Jag började twittra i rollen som redaktionschef på SvD i mitten av augusti 2009 och har sedan dess skrivit 406 tweets (2,8 per dag i snitt). Av dessa har 50 varit retweets av andras postningar och 95 svar eller kommentarer direkt till enskilda twittrare. Det är inte särskilt högfrekvent jämfört med många andra, men jag ska göra mitt bästa för att bli mer aktiv under 2010.
Jag använder Twitter i första hand för följande:
* Omvärldsbevakning av vad som händer i mediebranschen: den sker betydligt snabbare och mer dynamiskt genom att följa bra twittrare än genom att följa branschpressen, vars roll som omvärldsspanare idag är i det närmaste marginaliserad, åtminstone för den som vill ha ett brett, djupt och snabbt flöde. Med Twitter i mobiltelefonen, eller till och med som en widget på tv-skärmen för den som har ett extremt uppdateringsbehov, blir tempot omöjligt att övertrumfa.
* Kommunikation. Dels med personer jag vill komma i kontakt med, dels med sådana som söker kontakt med mig om SvD:s journalistik eller medietrender.
* Varumärkesbevakning. Twitter är, precis som bloggar, ett utmärkt ställe att bevaka som skrivs om SvD – och om det är motiverat kan man ta kontakt, förklara eller förtydliga
* PR. Om jag vill uppmärksamma läsare på en bra SvD-satsning är det självklart att lägga ut en länk på Twitter.
* Länkarkiv. Det egna tweetarkivet är det absolut enklaste sättet att spara artiklar som man vill kunna återkomma till.
För den som arbetar som reporter finns naturligtvis en rad andra skäl att twittra, Att söka efter personer med kunskap i olika ämnen, hitta nya källor och komma fram i annars svårtillgängliga områden, till exempel. Detta arbetssätt gav i höstas Sydsvenskans Kinga Sandén Stora Journalistpriset, vilket lär ha gjort att betydligt fler fått upp ögonen för Twitter som arbetsredskap.
Rapportering direkt via Twitter blir också allt mer utbrett. Det passar särskilt bra på evenemang som pågår under lång tid och där det kan finnas en mindre krets med ett stort specialintresse. Sydsvenskan har varit bäst på att twittra från partistämmor under hösten, SvD har twittrat bland annat från Nobelfesten.
SvD.se använder sig också av Twitter för att spegla den intensiva aktiviteten hos den sociala mediepubliken vid stora evenemang som klimatkonferensen i Köpenhamn och rättegången mot The Pirate Bay – och kring särskilda teman som integritetsfrågor på nätet.
Så: nog kan det stämma att valet 2010 blir det första svenska valet där sociala medier kommer att spela en avgörande roll. Men det är inte säkert att det blir på det sätt som politikerna tänkt sig…
Och i grunden har politiker och journalister samma utmaning i sociala medier: att bygga och upprätthålla förtroende, genom att vara bra på att kommunicera i båda riktningar och genom att utnyttja mediernas potential fullt ut.
Några SvD.se-flöden på Twitter utöver de redan nämnda: