Om gränsdragningar i Tiger-bevakningen

WOODSskandalen Går det att rapportera om affären Tiger Woods utan att rapportera om just affärerna? Kan man skilja den publika personen från den privata? Det är frågor som präglat diskussionen på många redaktioner, däribland SvD:s de senaste två veckorna.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson hävdade i sin blogg och i tv-debatter i veckan att ”finmedierna”, från BBC till Aktuellt, Kvällsöppet och andra svenska medierapportörer, sysslar med det han kallar för ”alibisering”: de kan inte hålla sig ifrån ämnet men vill inte befatta sig med detaljerna i otrohetsaffären, utan tar istället upp det utifrån vinklar om mediedrev och skvallertendenser. En sorts meta-rapportering, som öppnar lagom stora gluggar till själva huvudstoryn och på sätt tillfredsställer den eventuella nyfikenheten.

Jag förstår hans resonemang, men delar det inte helt. SvD har rapporterat om skandalen kring Woods, men försökt hålla en tydlig gräns mot det som är antingen privat eller obekräftat. Därför har vi också skrivit förhållandevis lite, jämfört med kvällspress och utländska medier.

Men även om man avstår att skildra alla nya påstådda otrohetsaffärer och mer eller mindre tillförlitliga vittnesmål och spekulationer finns det självklart nyhetsmässiga skäl att rapportera, när utvecklingen går bortom det privata – precis som det gjorde i fallet Sven-Göran Eriksson, under hans tid som engelsk förbundskapten.

När skandalen får effekter för det ekonomiska eller sportsliga – som beskedet natten till i går om att Woods tar time-out från sporten på obestämd tid – går den helt enkelt inte att välja bort. Och att skildra trender i mediebevakningen, som framväxten av nya aktörer som webb tv-raketen TMZ, är också i hög grad relevant (läs mer om detta i söndagens K).

Tiger Woods som publik person och privat person må numera vara samma sak. Men man kan fortfarande välja hur närgånget man bevakar honom.