Kritiken mot SvD:s rapportering är motiverad

MEDIEKRITIK Gellert Tamas bok ”De apatiska” innehåller kritik mot medierna och SvD om hur det rapporterades om manipulation av apatiska barn. En del av kritiken är helt klart befogad: det finns skäl för bland annat SvD att vara självkritisk om hur rapporteringen gick till.

Gårdagens Medierna i P1 tog upp Tamas bok och den kritik han där riktar mot medier om rapporteringen om de apatiska barnen hösten 2005. SvD finns bland de mest kritiserade medierna, sedan tidningen av först om att rapportera att Migrationsverket polisanmält ett tiotal fall.

Tamas kritik är på flera punkter välgrundad och motiverad. Vissa av de artiklar han tar upp borde inte ha publicerats i den form det gjordes. Det brast ordentligt i källkritiken, vi lyfte fram ”experter” som inte borde ha givits expertstatus, anonyma källor som inte borde ha använts och vi var – vilket Tamas via ett gediget grävarbete under flera år lyckats bevisa – inte medvetna om det spel som pågick bakom kulisserna mellan olika myndigheter för att lyfta fram en annan bild av de apatiska barnen. Nyheten i sig om polisanmälningarna var absolut värd att rapportera. Däremot borde vi ha varit mer kritiska i den påföljande rapporteringen.

Detta medgavs också av SvD:s dåvarande inrikeschef Fredric Karén och den aktuella reportern i programmet: vi är alla medvetna om bristerna i rapporteringen. Ansvaret för det ligger inte på någon enskild rapporter, utan delas förstås av hela ledningen.

Jag vill påstå att detta varit en viktig lärdom för redaktionen – och tror inte att liknande publiceringar skulle ske i dag.

Samtidigt är det dock viktigt att påpeka att det inte handlat om någon ”kampanj” från SvD.s sida gentemot de apatiska barnen. Om man följer rapporteringen under en längre tid – före och efter, fram till så sent som i somras, när vi publicerade ett uppslag av författaren Agneta Pleijel om de apatiska barnen – blir bilden mycket mer mångsidig och balanserad. Misstagen begicks i början av det här nyhetssvepet – av oss och av andra som följde efter.

Men, som sagt: det begicks beklagliga misstag – och det fick stor betydelse i den påföljande debatten. Att hävda något annat vore bara dumt. Och Gellert Tamas förtjänar all respekt för hans grundliga arbete som påvisat detta.