Medieforskaren har fel om rånbevakningen

MEDIEDEBATT Har medierna förvandlat Västbergarånarna till hjältar? Nej, självklart inte. Men det innebär inte att det inte finns problem i bevakningen, även i SvD.

Den populära frågan ”vem granskar granskarna?” har nuförtiden många svar. Frånsett de givna (branschpress, PO, Publicistklubben, publiken, bloggare, mediegranskande nätverk) är det också givet att stora medier, som exempelvis public service, initierar en metadiskussion om mediernas agerande vid varje stor nyhetshändelse.

Det är bra. Jag, som själv har varit chefredaktör för branschtidningen Journalisten och sysslat med mediebevakning och mediekommentarer större delen av 00-talet, är övertygad om att journalistiken vinner på att ständigt diskuteras och ifrågasättas. Det är också en av drivkrafterna bakom den här bloggen: att ge läsarna möjlighet att ha synpunkter på SvD:s journalistik.

Ofta blir diskussionen bra och saklig – och kan i bästa fall leda till att medierna (åtminstone tillfälligt; minnet är kort ibland…) tar till sig av konstruktiv etisk kritik. Det finns dock exempel på när mediekritiken blir så svepande och illa underbyggd att den är svår att ta på allvar.

Ett sådant exempel har varit när medieforskaren Ester Pollack vid journalistutbildningen JMK i Stockholm de senaste dagarna försökt lansera tesen om att mediernas rapportering om helikopterrånet i Stockholm varit ”heroiserande”, ”fiktionaliserande”, ”mytologiserande” och ”verklighetsfrämmande”. Pollack framförde bland annat sin kritik i SVT:s morgonsoffa tillsammans med Expressens Thomas Mattsson och Rapports Anja Hildén, i morse.

(Läs en intervju med Pollack här – och en ny i dag här.)

Pollack sade bland annat att beskrivningen av rånet var som en film, med en ”illa dold förtjusning över hur smart och elegant det var”, jämfört med polisens klantighet. En idolisering av rånarna, anser hon.

Jag håller inte med. Det finns mycket man kan diskutera med mediernas bevakning – mer om det längre ner – men sakligheten i beskrivningen av vad som hände hör knappast dit. Det är möjligt att det inte passar Pollacks världsbild med rånare som agerar fräckt och spektakulärt, men i det här fallet är det svårt att undvika eftersom rånet var just fräckt och spektakulärt. Aldrig tidigare har ett liknande rån genomförts i Sverige, med helikopter framför polisens ögon och med hjälp av ritningar hämtade ur offentliga myndighetsarkiv. Att rapportera om detta är att skildra vad som faktiskt föregick. Jag har inte sett särskilt mycket av förhärligande av några rånare – Pollack har inte några konkreta exempel utan utgår mest från sin ”upplevelse”, vilket dessvärre är rätt vanligt för medieforskare. Jag har heller inte särskilt sett särskilt mycket häcklande av polisen: här har medierna snarare varit ganska återhållsamma. Trots att rånet skedde granne med polishuset i Västberga, med polisen som åskådare – och trots att förvarningar från Serbien kommit – är det inte särskilt många medierapporter som spridit Kling & Klang-bilder av den svenska polisen. Rapporteringen har snarare varit saklig och kylig.

Om det förekommit något ”förhärligande” och mytologiserande av rånarna i G4S-fallet är det dessutom ingenting jämfört med vad medierna gjorde på t ex 70-talet, kring Clark Olofsson och Norrmalmstorgsdrama.

Finns det då ingen kritik alls att rikta mot medierna? Jo, självklart, men den måste vara mer konkret och saklig än Pollacks luddiga utläggningar i sofforna.

Ett vanligt fel, som säkert förekommit även denna gång, är ogrundad spekulation: att journalister, med osäkra källuppgifter, påstår sig veta exakt vad som hänt och vem som ligger bakom. När polisen har snudd på total informationstystnad ökar risken för att medierna går för långt i spekulationer från osäkra källor.

En annan känslig fråga är beskrivningen av misstänkta. Med det tryck som finns på att få veta vad som hänt är det inte konstigt om medierna går loss på alla cylindrarna när de första misstänkta grips och anhålls (om de också häktas får vi se i morgon).

Vi vet, sedan tidigare stora brottsfall – exempelvis Palmemordet och Anna Lindhmordet – att helt oskyldiga personer ofta misstänks i ett tidigt skede. Därför finns det skäl att vara extra försiktig i den tidigaste rapporteringen om gripanden.

Ändå sprids detaljerad informerad om de anhållna på många håll, även i SvD.

För detaljerad? Det är svårt att avgöra. Vi försöker undvika att sprida uppgifter som inte är relevanta, men självklart är det en svår balansgång. Om uppgiften förefaller relevant – som att en misstänkt har kopplingar till personer misstänkta frö värdetransportrån – bör det naturligtvis publiceras. Men alla uppgifter ska inte föras ut.

SvD har fått kritik i debatter, bland annat i radions P1 Morgon, för att vi visade en bild på huset där husrannsakan hos en av de misstänkta skedde. Jag kan förstå den kritiken ur ett perspektiv: en persons hem är alltid integritetskänsligt, inte minst för oskyldiga anhöriga – och jag minns debatten när GP visade bild på den (senare oskyldigförklarade) misstänkte Anna Lindh-mördarens mammas hus i Varberg,

Däremot anser jag inte att bilden var utpekande. Vi angav aldrig var den var tagen – mer än i Roslagen, vilket är ett vitt begrepp. De enda som kunde identifiera huset via bilden torde vara personer som redan kände till vem gripandet gällde.

Publiceringen har ändå föranlett en självkritisk diskussion på SvD. Vi har ytterligare inskärpts kravet på relevans och försiktighet kring integritetskåänsliga uppgifter. För två saker är ju viktiga att minnas: 1. Skuld är inte givet förrän dom fallit och 2. Även vid skuld finns det skäl att ta integritetshänsyn, inte minst för anhöriga.

Sådant bör diskuteras i mediebevakningen. Hellre det än klyschor om förhärligande utan konkreta exempel på vad i rapporteringen som avvikit från vad som faktiskt hände.