Vad är normbrytande?

Årets Pridetema var heteronormen och ett ifrågasättande kring vad som är ”normalt”. En knepig fråga. Vad är normer och hur bryter man mot dem?

Under veckan hörde jag följande konversation mellan två mammor och en man:

– Mitt barn är rädd för män. Så har det alltid varit.

Jag tittade upp och såg en liten pojke springa runt och leka. Mannen i fråga försökte leka med pojken, men pojken verkade blyg och sprang vidare själv.

Jag kunde inte låta bli att känna mig obekväm. Uttalandet lät så konstigt. Som en vuxen tanke och inte något ett barn själv skulle finna ord för.

Vem bestämmer vad barn är rädda för? Vem vokaliserar barns rädsla? Är det inte så att ett barn känner vad dess föräldrar skickar ut för signaler om omgivningen? Ibland kan ett barn mest av allt vara rädd för att göra sina föräldrar besvikna. Undermedvetet plockar vi alla upp vad vi lär oss från familjen, även om det inte alltid är uttalat vad vi ska tycka. Den norm vi lär oss först i livet är ju våra föräldrars.

Jag undrade vad barnet själv skulle säga. Vem låter ett barn forma sina egna åsikter helt? Känner inte barnet vilka riktlinjer vi förmedlar genom våra ord? Lär vi inte ut våra egna värderingar, även om vi bryter mot resten av samhällets normer?

Även om vi är emot dagens normsystem, kanske vi ändå formar våra barn in i roller de inte själva styr över. Precis som vi själva blivit formade.

Våra värderingar om tillvaron styr alltid hur vi fostrar våra barn att tänka. Våra egna känslor och tankar speglas alltid i vad våra barn uppfattar som normalt.

Alla normer är bra att ifrågasätta men man måste vara försiktig så att ifrågasättandet inte bara blir ett nytt normbildande.