Post pride syndrom är något som man till mans drabbas av. Det är en känsla av tomhet, förlupna chanser och dåliga levervärden. Min erfarenhet är att det bästa motmedlet är att tillbringa den sista dagen med de närmaste i queerfamiljen, just bara för att orka gå tillbaka till tillvaron som inte dagligdags är så happygay som den verkar under Pride.

Jag, dvs den vikarierande bögjävlen. Kwok-Hei Mak, serietecknare för svd.se. Klubbprofilen och föreläsaren Apollo samt Maciej Jama.

Arijana Sarkic hade skickat iväg sin flickvän, Melinda, till popkollot där hon jobbar som ledare tillsammans med Marit Bergman. Istället hade Arijana tagit med sig två kompisar.

Rolando Conde, tillsammans med Per Öhagen som gjort succé med ”Tre björnar och en utter”. Dessutom bögjävlen Roger Wilson.

Bögjävlen Petter Wallenberg stod för musiken.

Leo Berglund brukar ibland gå ut som en vanlig kvinna, utan peruk och löstuttar.

Kisa och tänk dig en miljon hobbitar på gräset

De senaste dagarna har det spekulerats en hel del kring var nästa Pride
kommer att hållas. Det var ju det sista året i Tanto, och lite oväntat
började till och med en och annan bli sentimental kring klipporna, den långa vandringen genom skogen och gruset.

Nu kom pressmeddelandet om var vi kommer att hålla hus nästa år, och det är tydligt att man fått till det bästa alternativet med Sjöhistoriska. Även om vi inte riktigt vet alla detaljer kring säkerhet och samarbete med närliggande museer.

Som helhet har jag annars känt att parken blivit mindre och mindre
viktig för mig. Jag får inte längre de där sentimentala vibbarna av
vattenfestivalen i regnbågsskrud, tycker snarare att det är mer spännande när hbt:arna ockuperar och tar över ställen på stan. Från kvarterskrogar till kulturinstitutioner.

Idag har annars den första känslan av post pride-ångest slagit infunnit sig. Festen är över, vardagen kliver in. Det hektiska festschemat ersätts av inköpslistor på Konsum och storstädning. Själv drar jag till föräldrarna på landet för en ordentlig rehab och detox. Men först, en sista öl på Sidetrack där Andy, Petter och Martin ställer till med gravöl för årets pride.

Årets Pridetema var heteronormen och ett ifrågasättande kring vad som är ”normalt”. En knepig fråga. Vad är normer och hur bryter man mot dem?

Under veckan hörde jag följande konversation mellan två mammor och en man:

- Mitt barn är rädd för män. Så har det alltid varit.

Jag tittade upp och såg en liten pojke springa runt och leka. Mannen i fråga försökte leka med pojken, men pojken verkade blyg och sprang vidare själv.

Jag kunde inte låta bli att känna mig obekväm. Uttalandet lät så konstigt. Som en vuxen tanke och inte något ett barn själv skulle finna ord för.

Vem bestämmer vad barn är rädda för? Vem vokaliserar barns rädsla? Är det inte så att ett barn känner vad dess föräldrar skickar ut för signaler om omgivningen? Ibland kan ett barn mest av allt vara rädd för att göra sina föräldrar besvikna. Undermedvetet plockar vi alla upp vad vi lär oss från familjen, även om det inte alltid är uttalat vad vi ska tycka. Den norm vi lär oss först i livet är ju våra föräldrars.

Jag undrade vad barnet själv skulle säga. Vem låter ett barn forma sina egna åsikter helt? Känner inte barnet vilka riktlinjer vi förmedlar genom våra ord? Lär vi inte ut våra egna värderingar, även om vi bryter mot resten av samhällets normer?

Även om vi är emot dagens normsystem, kanske vi ändå formar våra barn in i roller de inte själva styr över. Precis som vi själva blivit formade.

Våra värderingar om tillvaron styr alltid hur vi fostrar våra barn att tänka. Våra egna känslor och tankar speglas alltid i vad våra barn uppfattar som normalt.

Alla normer är bra att ifrågasätta men man måste vara försiktig så att ifrågasättandet inte bara blir ett nytt normbildande.

GINGER PRID

GINGER PRID

GINGER PRID

GINGER PRID

GINGER PRIDE

Eftersom årets Pride-tema är hetero tänkte jag bara fota förväntansfulla och glada straighta på trottoarerna. Men bilderna blir snabbt enformiga så ni får bara en.

Efter paraden samlades nästan alla i vårt bloggäng på Rolando Condes trevliga gårdsfest för att ta igen oss lite med bubbel. Gästbloggaren Klinus var också med oss.

För min del slutade kvällen på ett överfullt Libra där jag ständigt var tvungen att ta av mig skjortan för att det gick snabbare att beställa öl i Jeans lilla dungeon och så ta på den igen för att gå ut och hämta luft eller gå på toa… Mycket tröttsamt. Här har ni en bild från rökrutan med fabulöse Anton Palm.

Så här under Prides sista skälvande timmar börjar det bli tydligt vad som varit veckans succéer och fiaskon. Det största utropstecknet enligt mig har varit Riksteaterns skogsscen i Pridepark, som projektledaren Joakim Rindå har ansvarat för. Varje besvikelse på parkens stora scen har vägt upp mångfalt när man släntrat upp för kullen till Riksteaterns lummigt sköna häng. Joakim har levererat ett delikat program, med härlig bredd. Allt ifrån de tre operapopranerna Divine till ÖFA-kollektivet.

Igår natt vandrade jag lycklig hem från parken efter Christina Kjellssons konsert. Hon verkade uppriktigt förvånad över publikresponsen och att många kunde sjunga med i varje text. Tidigare under veckan har jag sett Nour El Refai stå upp där. Magnus Skogsberg och Sean Kelly har gett smakprov från sin källarshow ”Sean Magnus älskar man” och multiartisten Nina Ramsby fick spela extralåt på extralåt innan hon kunde slå sig ned och signera skivor på scenkanten.

Bra jobbat Joakim med kompanjoner!

Nina Ramsby möter publiken vid scenkanten.

Seppo Laukkanen hälsar oss välkomna framför brandridån på Dramatens stora scen.

Prajdhistora skrevs i går när Stina Ekblad intog Dramatens stora scen med två kristallklara och mäktiga tolkningar av sånger ur Marlene Dietrichs repertoar. Och när Stina Ekblad läste Sapfo. Och när Stina Ekblad läste Andrew Holleran. Det kan faktist nästan inte bli bättre. Dramaten efter paraden var en unikt och underbart initiativ som hittats på och satts ihop av Seppo Laukkanen. Stor eloge till honom. Texter av Stridsberg, Shakespeare, Proust. Många fantastiska nummer och några som inte riktigt höll publiken lika trollbunden. Men det gör inget för man behövde andrum mellan Stina Ekblads entréer.

Julia Dufvenius läser Oksanen i den kungliga logen.

Det var helt klart kvinnornas afton. Sheraye Esfandyaris tolkning av Stridsbergs Ökenblomma, Tiina Rosenbergs katalogaria med queera personer ur historien, Julia Dufvenius läsning ur Sofi Oksanens Baby Jane och Rebecka Hemses och Elin Klingas dialog ur Bent var de övriga höjdpunkterna i detta digra program. Man vill bara ha mer. Aftonen var minst lika finsk som queer och slutade med att alla medverkande stod på scenen med dörren ut mot bakgatan öppen, frisk luft och stadens ljud strömmade emot oss och de sjöng Tove Janssons Höstvisa: Skynda dig älskade, skynda att älska, dagarna mörknar minut för minut… Då stod mitt hjärta stilla.

Tack för denna oförglömliga kväll. När jag sen kom till parken för att se Marc Almonds spelning kunde inget längre mätas med La Ekblads tolkning av Allein in einer große Stadt. Tyvärr. Allt annat bleknade.

Marc Almonds set på lördagens parkgala var fånigt kort, men avslutades på ett urfint sätt. Och det kändes skönt att Marc ändå var Marc. Genom åren minns man med rysningar andra headlineare som Samantha Fox eller RuPaul.
Almonds röst satt där den skulle, även om han kanske kunde lyssnat mer på en stylist som inte vill kombinera putmage och genomskinliga skjortor. Och ”Say Hello, Wave Goodbye”, mitt hjärta brast lite.
Efter konserten var folk våldsamt partysugna, och det dansades vilt ända fram till att säkerhetsvakterna körde ut oss.
En blick på kön till Libra räckte för att övertyga mig om att hemgång var det bästa alternativet. Happy Pride, kids!