Dokument inifrån – Mr Gay Sweden

Dags för en gästbloggare här på Pridebloggen, kodnamn Klinus,

Jag heter Klinus, jag är länken mellan de creddiga kulturpuggorna som syns i de fina medierna och den utskällda (men brunbrända) Barcelona-bögen. Trots att denna blogg in i det sista har försökt att ge bilden av en synnerligen kultiverad och sofistikerad prajd så finns det en annan sida. En sida där man kanske inte diskuterar Anna-Maria Sörbergs bok mellan seminarierna i kulturhuset. En sida som är lite mer okomplicerad och obekymrad. Mitt uppdrag är att skildra denna.

Jag var nämligen på The Official Mr Gay Sweden-partyt igår och minglade bland härliga homokändisar och annat Stureplans-pack. Personligen är jag inte helt förtjust i att bli fotograferad, vilket gjorde förminglet på Scandic Malmen till ett evigt väjande av fotoblixtar. Vid ett tillfälle gick det en fotograf på fyra gäster.

Det intressanta med Mr Gay Sweden är att tävlingen avgörs under förminglet, då tävlande och jury får en chans att gå tete-a-tete. I tighta svarta linnen ska de tävlande socialisera och visa att de är värdiga den åtråvärda gunsten att representera den svenska bögen. ”Poise”; att prata på scenen om hur de ska rädda världen är inte ett moment i tävlingen, det sker alltså under mer slutna (och kanske rättvisa) former. Den som vann var blond, hade stora armar, var glad och trevlig samt kunde röra kroppen till Marcus Ullmarkers ”beats”.

Eftersom vi mår bra av generaliseringar så finns det två typer av Clean-puggor; den tuffa och den glada. Den tuffa är extremt straight, vältränad, runt 30års-åldern, rakat huvud men orakad och klubbar gärna i tight t-shirt med heterosexuellt motiv (typ NYPD). Den glada Clean-puggan är blonderad, early twentys, smal, dricker helst drinkar när de är ute och umgås ofta i stora gäng.

Oavsett kategori så älskade alla Malena Ernman. Det ljubel hon mötte när de första takterna av La Voix ljöd kunde närmast liknas en Beatles-konsert. Och när festen var slut så började en annan på ett annat håll av stan.