I fablernas värld

Hörni Bögjävlar! En annan har ju varit bakom de gyllene portarna! Jag talar om Prideparkens backstageområde under Schlagerkvällen. Helt plötsligt fann jag mig bland dessa mytomspunna varelser som kallas Melodifestivalartister, dessa ”stjärnor” som vädrar morgonluft en gång om året – under Pride.

Bögjäveln Petter Wallenberg har sagt att bögarna är underhållningsbranschens välgörenhetstanter: Att de artister som resten av världen slutat att bry sig om alltid har en lojal fanskara i gaysen. Själv brukar jag säga att de enda som bryr sig om hur det går i Melodifestivalen är bögar och barn. Jag har haft fel.

ALLA homos älskar schlager. Så även flator, bin, transpersoner, you name it! Parken var överfylld av dem och alla sjöng de med till LIli & Susie, Roger Pontare och allt vad di heter. Visserligen har ju Petter och jag redan konstaterat att svenska bögar och flators yttre har börjat sammansmälta. I ett androgynt fält av Fructis-frisyrer, tanktops och trekvartsbyxor kan det vara svårt att avgöra hur stor del av publiken som faktiskt var sapfisk – men jag gissar på att den var stor.

På backstageområdet rådde fotoförbud, så jag har inga bevis för att jag faktiskt var DÄR och inte låg hemma och drack portvin som vanligt, men om ni tror mig ändå kan jag berätta att jag blev mest glad av att se Annelie Rydé. Inte för att Annelie Rydé är en särskilt ovanlig syn på Pride, eller för att jag har lyssnat särskilt mycket på hennes musik, men för att Annelie en gång i ett TV-program tog bladet från munnen och yttrade det alla tänker (väl?): Madonna kan inte sjunga. ”Hon låter ju som Kalle Anka”, sa Annelie. Tack, Annelie. Tack!