Blodigt allvar

DEBATTINLÄGG

Hur skulle du reagera om textraderna ”döda alla kvinnor” eller ”tortera alla judar” framfördes i sånger på Allsång på Skansen?

Antagligen skulle du demonstrera, kalla det hets mot folkgrupp och kräva att artisten som sjöng sådana texter aldrig skulle bokas igen. Men om hoten istället riktades mot homosexuella – skulle du reagera lika starkt då? Förmodligen inte. För inte bara en, utan två artister som faktiskt uppmanar till mord på homosexuella uppträder i Sverige strax innan Pridefestivalen. Förra veckan spelade artisten Beenie Man på Tyrol i Stockholm och för en månad sedan uppträdde Buju Banton i Malmö. Buju Banton är mest känd för låten ”Boom Bye Bye” som beskriver hur bögar och flator blir skjutna i huvudet. Även Beenie Mans texter handlar om att han vill döda homosexuella, han vill till exempel ”hänga flator med ett långt rep”. ”Jag drömmer om ett nytt Jamaica – kom och avrätta bögarna” är ett annat av hans slagord.

Och vad har reaktionen blivit? Har arrangörerna polisanmälts eller har detta åtmonstone uppmärksammats? Det har varit alldeles tyst. Inte ett ord hörs om att en artist bokas för att framföra texter om att mörda homosexuella. Det tycks inte vara viktigt. Det är nämligen en vanlig mekanism när man lyssnar på homofobisk Dance Hall-musik att vilja släta över texterna, vifta bort homohatet som bara en gest, något symboliskt. Biprodukten av att Dance hall-kulturen är rå, tuff – på riktigt.

Brasklappar eller feghet – det riktigt obehagliga är att den sortens rationaliserande egentligen är omvänd rasism. Man hör ibland ursäkten att musikerna ofta är ”lågutbildade, svarta män som vuxit upp med ensamma fattiga mammor.” Med en sådan argumentation menar man att de inte ska behandlas som andra vuxna tänkande människor. En sådan ståndpunkt skiljer också på ras och homosexualitet. Man ser svarta på Jamaica som homogent heterosexuella, och homosexualitet som ett vitt medelklasspåfund. I Sverige känns kanske Jamaica väldigt långt borta, men i Storbritannien och USA rasar den här debatten. Protester hörs bland svarta likväl som vita. Homosexuella finns nämligen i alla folkgrupper, även om det tycks glömmas bort. Resultatet är att artister som uppmanar till mord inte ostört kan bokas längre i t.ex London. Men det kan de däremot i Sverige. Här är det ju bara musik, verkar det tyckas. Skribenten Marimba Roney förklarar i en intervju från 2005 i Sydsvenskan att hon inte tycker att man ”kan ta allt på blodigt allvar.”

Men den lyxen har inte alla homosexuella, och framförallt inte på Jamaica. Det är fortfarande olagligt att vara homosexuell på ön. Detta till trots har Jamaica faktiskt haft en öppen gayaktivist, Brian Williamson. Men han blev brutalt mördad 2004. Enligt uppgifter var han den 30:e homosexuelle mannen som dödats på bara några år. För Jamaicanska homosexuella som misshandlas och mördas är det bokstavligen blodigt allvar. Tanken att homosexualitet är en vit medelklassgrej är väldigt vanlig även på Jamaica. När Beenie Man pratar om ett ”nytt Jamaica”, är den Jamaicanska identiteten den obefläckade motsatsen till att vara homosexuell. Lite som Hitlers tankar kring den ariska rasen och dess fiender.

Och det mest skrämmande är att dessa artisters uppmaningar till mord på homosexuella inte bara är ord. Amnesty International meddelade 2004 att organisationen fått bekräftat att Buju Banton misstänkts ha varit involverad i en attack på Jamaica, där en grupp homosexuella män kidnappats och misshandlats under pistolhot. Samme Buju Banton var alltså för inte så länge sedan och uppträdde i Sverige. Hur kommer det sig att man kan fortsätta att boka dessa artister?

En kampanj under namnet ”Stop Murder Music” ledde till att Beenie Man, Buju Banton och andra artister skrev under ett kontrakt 2007 där de lovade att inte spela gayfientlig musik. Många pustade ut, framförallt skivbolag och artistbokare. Det bör nämligen ses som ett PR-trick som underlättat för alla arrangörer att fortsätta tjäna massor av pengar. För det är ju trots allt pengarna som styr. Både Buju Banton och Beenie Man har nämligen senare förnekat att de skrivit på något sådant kontrakt. De fortsätter att spela samma låtar och kassorna fortsätter att klinga. Om nynazistiska band drar in samma summor kanske Tyrol bokar dem snart också, vem vet?

Nu gör vi oss redo för att fira Pride och jag vill att vi tänker på alla bögar, flator och transpersoner på Jamaica och andra ställen i världen. Tänk på hur de fortsätter att bli torterade och dödade, och hur annars vettiga människor sitter tyst och viftar bort det som något som inte skall tas på blodigt allvar.