Journalistik med nagellack

En gång i världen började jag arbeta på en tidning, Svenska Dagbladet. Numera befinner
jag mig i ett mediehus där jag varje morgon måste komma på vad det är som jag
ska vara först.

Om jag ska koppla upp datorn direkt i sängen och börja blogga
några rader eller om det är just denna dag som jag måste få ihop min
lördagskolumn eller om jag ska iväg på söndagsintervju och absolut inte får
glömma bandspelaren samtidigt som jag måste komma ihåg hur det var med tv-inslaget, om vi skulle göra det samtidigt med intervjun till
papperstidningen eller någon annan dag vilket är VANSINNIGT viktigt att minnas
eftersom vanliga intervjuer sker, om jag själv får bestämma, i små skrubbar där
vi kan tala ostört medan tv-interjuer är något helt annat med mikrofoner och
ljussättning och krav på att jag åtminstone har kammat håret och har på mig nåt
som sonen slipper skämmas för, om han nu skulle råka slå på tv8, fast det
viktigaste är förstås nagellacket eftersom jag insett att jag talar så mycket
med händerna, att de ibland syns mer än något annat i rutan, vilket jag i början
blev alldeles förtvivlad över men nu har bestämt är min Grej för det har
Kristian Luuk lärt mig, att som tv-intervjuare måste man ha sin egen grej.

När jag tänker andas?

Å, det får bli till påsk.