Arjas tårar blev tv på förtvivlat allvar

Två år i rad har jag gjort slut med julen och tillbringat helgerna utomlands. Därmed har jag inte bara missat tomten, jag har också missat SVT:s Stjärnorna på slottet.

Nu hann jag i alla fall se slutprogrammet i går.

En yster Jan Malmsjö guidade sina vänner runt Tivoli i Köpenhamn. Och en förtvivlad Arja Saijonmaa berättade att det ”sämsta” hon gjort i sitt liv, det var att – inte bara en utan upprepade gånger – försöka tigga sig till en plats i Allsång på Skansen.

Plötsligt blev det tv på allvar. Gråtande satt hon där i den fina slottssoffan och erkände sin förnedring.

För hennes böner har ju aldrig hjälpt.

”Tidens hetaste vara stavas uppmärksamhet. Allt och alla tycks propsa på den – se mig, hör mig, läsa mig, köp mig! Varhelst vi vänder näsan finns en uppmärksamhetsindustrins drake där redo att sluka oss” skriver Carl Otto Werkelid i sin kolumn i dagens K-del.

Jag vet ingenting om Arja Saijonmaa. Men i går i min tv-soffa mindes jag hennes hektiska medverkan i Let´s dance, hur hon dansade mer och mer avklädd, i mer och mer utstuderade turer.

Det är en sak att vilja ha uppmärksamhet. Det är en annan sak att kunna se, och erkänna, att man drivs av denna bekräftelsesjuka. Och att klara av att berätta om kränkande bakslag, efter att man tiggt om att bli sedd och lyssnad på. Eller ”tiggit”, som Arja Saijonmaa sa, vilket gjorde situationen ännu mer rörande.

Nu väntar jag spänt på fortsättningen. Om hon står där på Sollidens scen i sommar – eller inte???

PS: Ni som redan hunnit läsa denna text under rubriken Bokmässan ska veta att det blev ett tekniskt fel. Det finns gränser, även för oss journalister, vad vi kan göra för att väcka uppmärksamhet….