Tonåringar strular inte på bestämda tider

Jaha, så var jag tillbaka i cyberrymden. Och åter i
verkligheten.

Denna morgon vaknar jag till kd:s förslag att föräldradagar ska
kunna sparas i 18 år. Samtidigt som landstinget tydligen inte har råd med
mödravård och barnavård längre, när Vårdval Stockholm genomförs.

Kort och gott: Man vill stötta föräldrar med ena handen, med
den andra ger man dem ett slag rakt i hjärtat.

Insikten att även skolbarn och tonårsbarn kan behöva extra
föräldratid är nog så klok. Jag
förstår bara inte hur det ska gå till i praktiken. Tonåringar strular inte på
förutbestämda tider och dagar, som man i god tid kan begära ledighet för.
Tanken på skolbesök verkar rent hisnande. Den unge som har med sin mamma, eller
pappa, en hel skoldag i nian eller upp i gymnasiet lär få ännu fler problem,
efteråt.

Alla som lever med barn vet att man måste gripa tillfället i
flykten. Det är det dagliga livet som måste inrättas så där finns tid att
andas, lyssna – och bry sig. Föräldraskap är inget vi kan börja ägna oss åt när
problem uppstått. Det börjar på BB. Och byggs långsamt upp över tid.

Den tonåring som saknar förtroende för sina föräldrar är
inte hjälpt av några extradagar. Dessutom, det är jag fullständigt övertygad
om, skulle också detta bli en reform främst för mammor.

Av allt det jag inte förstår här i världen tillhör mäns
bristande engagemang i sina nyfödda barn – att så få procent av föräldraförsäkringen tas ut av nyblivna fäder – det mest tragiska. Eftersom vi
allihop vet hur viktigt det är med både mammor och pappor för dessa små
människor som vi påstår att vi värnar om.