Jag vet hur det är att vara pojkmamma

En 16-årig pojke dog på S:t Görans sjukhus, sparkad i skallen av ett killgäng en ovanligt ljummen oktobernatt.
En 15-årig pojke dog på Blekingesjukhuset i Karlskrona, skjuten av mannen som tog till hagelgeväret när han inte såg någon annan utväg att bli av med ett gäng trakasserande ungdomar.
Vad är det som händer?
Vad kan vi göra för att förhindra en upptrappning av våldet?

Möjligtvis ska händelserna inte jämföras, i det första fallet är gärningsmännen ett gäng ungdomar. I det andra fallet en vuxen man som borde haft bättre självbehärskning, bättre koll på den ilska som fick honom att plocka fram geväret.
Jo, det kan man tycka när man sitter där lugn och fin och bara läser om tragedin.

Men båda tragedierna handlar om killgäng, om den destruktivitet som kan utvecklas – under lång tid eller bara under de där minuterna när berusningen slår till och man hetsar varandra att göra saker som man aldrig – ensam och nykter – skulle ha gjort.

Jag vet ingenting om några av de här killarna. Bara det jag läst i tidningen. (Där det också framkommit att blekingekillarna var kända av polisen.)

Men jag vet hur det är att vara pojkmamma. Att ligga vaken på nätterna. Att vänta ut den 15-16-åring som är ute med kompisarna. Att be en stilla bön att ingenting händer. Att få mobilsamtal att något hänt. Att en fest har urartat. Att man blivit jagad av killar med kniv. Att man gömmer sig i en port, har ringt till polisen. Att man är rädd och vill bli hämtad.
Men det kan också vara ens eget gäng som hamnat i bråk med några killar från en annan stadsdel. För några tjejers skull. Eller bara för att man hade tråkigt eller hade druckit för många öl eller…
Det finns inga patentlösningar, inga mirakelinsatser. Det är meningslöst att säga att tonårskillar inte ska spela våldsamma dataspel, att de måste vara nykterister – och hyggliga mot sina medmänniskor.
Teori är en sak, verklighet en sen fredagsnatt något annan.

Den enda förebyggande åtgärden jag tror på är ord. Att vi prata med våra ungar, i alla fall försöker hur svårt det än kan vara.

Att vi inte tillåter dem att låsa in sig med sin ilska, sina besvikelser, sin oro – eller vad det nu är som far runt i dessa unga tonårskroppar.
Sitta uppe. Sätta på te. Anstränga sig att inte förmana, moralisera, förbjuda, bestraffa. Försöka lyssna. Försöka begripa vad våra ungar behöver – av oss som är deras mammor och pappor.
Både när de blivit jagade.
Eller är de som jagar.