Som om vi alla var kungen eller Kishti

I går jagade jag ett förkläde, ett helt vanligt midjeförkläde som min mamma hade varje gång hon ställde sig framför spisen. Var inne i minst tio second hand-affärer inklusive några gamla loppisar.
Unga tjejer stirrade på mig som om jag frågat efter något suspekt.

– Förkläde? upprepade de. Som om de aldrig hört talas om dylika plagg.

Jo då, visste lagade de mat. Men inte använde de några förkläden. Fast om de riktigt ansträngde sig kunde de nog komma på hur de såg ut: ”ett sånt där skynke man har framför jeansen”.
Nej, sa jag. Ett litet midjeförkläde med volang, sånt som min mamma hade för att skydda bomullsklänningar och dräktkjolar i ylle.
Jaha, sa tjejerna, ointresserat.

Nu sitter jag här, förklädeslös – och förundrad. Eftersom jag tänker på alla andra situationer som kräver förklädnader. Åtminstone om man är bloggare på nätet. Eller kolumnist i en papperstidningar. För samtidigt som man är sig själv lever man också upp till en mer officiell bild av sig själv. Ungefär som vi allihop var kungen eller idol-Kishti.

Gömd bakom datorn kan vi vara hur tuffa som helst. Eller elaka. Eller snälla.

Utan förklädnader blir vi betydligt mesigare, hela bunten.
Det är bara framför spisen som nutidsmänniskan plockar fram sitt riktigt mod. Eftersom hon, bevisligen, klarar sig utan förkläde.
Eller också lagar vi ingen mat längre som skvätter och bubblar och ger fläckar på jeansen.