Hej Alex, hur snäll får man vara?

Jag tappade en tand i går.
Till frukost åt jag två skivor rostat bröd.
Nyss talade jag med presstjejen Lotta Wallgren på Stadsteatern.
Min man har flugit till Malmö.
Ungefär samtidigt hängde bokstaven å upp sig på min dator. Nu måste jag banka in den, annars händer ingenting.

På jobbet finns det kolleger som jag tycker bättre om jämfört med de kolleger som jag tycker sämre om. Eller inte tycker någonting om eftersom jag inte känner dem.
Folk man inte känner tycker man oftast inte så mycket om. Eftersom man inte vet vad man skulle tycka om man tyckte något.

Undrar ni vad jag sysslar med just nu så är det att bli bloggare.
En riktig bloggare.
Som Alex Schulman på Aftonbladet.
Där har man fått en intern fejd efter att blogg-Alex gav sig på pappers-Jan-Olof Andersson. På söndag tänker Lasse Anrell använda sin krönika för att berätta vilka han tycker sämst om på tidningen.

Här på SvD är vi mycket mesigare. Redan i blogg-starten fick vi kritik av andra proffsbloggare eftersom vi erkände att vi inte tänkte berätta om våra frukostar – eller hatobjekt.
Själv har jag fått för mig att man inte måste bli en annan, ytligare eller elakare, människa bara för att man, understundom, skickar iväg några ord rakt ut i cyberrymden.
Alex Schulman tycker kanske att jag har fel.
Idag kan jag skylla på tanden.
Den ligger här bredvid mig, i en kopp.
Då är det inte lätt att bita ifrån.
Men jag åt, faktiskt, två rostemackor till frukost.