Hjälp, när ska vi få vila?

Jag minns nätterna. Alla vi som har barn minns nätterna. Då när man stod där över spjälsängar och barnsängar, möjliga att förlänga i takt med att sömntutorna växte.
Hur vi vyssjade och gnolade, läste sagor, strök över svettiga luggar och oroliga små kroppar.
Så ja, så ja, nu är det natt och vi ska sova. Det finns inga tigrar under sängen. Det kommer inte att krypa in några mördare genom fönstret.
Världen är trygg och här utanför vaktar mamma. Eller pappa.

Jag minns de där få stegen till dörren, när ungen äntligen somnat. Ett lätt knirk i en golvbräda, mer behövdes inte för att den som nyss sov hävde sig rakt upp i sängen, med ett gallskrik.
Och så var det bara att börja om igen.
Nu läser jag i tidningen att utskrivningen av sömnmedel till barn under 15 år ökat med 37 procent sedan millennieskiftet.
37 procent.

Anledningen kan vara en ökad upptäckt av barn med adhd – och barn som är deprimerade. Men samhällsutvecklingen spelar också in. Vi lever i en tid som aldrig sover. Dygnet runt kan vi ta till oss information, äta och roa oss. Det finns inget klockslag som berättar att nu kan vi koppla av, slippa vara duktiga, slippa krav på koncentration och prestationer.
Detta gäller oss vuxna.
Detta gäller människor allt längre ner i åldrarna.
Hur i härrans namn ska då de allra minsta få någon sovro?