Dags för Roy Andersson-terapi

Jaha, så var det måndag igen. Det är bara att sätta sig på tåget, det som tuffar fram genom veckan. Ibland blir det tvärstopp, precis som när man sitter på verklighetens pendeltåg och tunnelbana (alltför ofta). Ibland får man hålla i sig i svängarna.

I går kväll såg jag Roy Anderssons sagolika Du levande och bland alla filmsekvenser jag sent kommer att glömma har tågscenen en given plats.
Den är en dröm, men det kan vi strunta i:
Två unga människor har gift sig, han sitter i köket och spelar gitarr, hon plockar upp bröllopspresenter. Först efter en stund inser man att det rör sig utanför fönstret.
Först efter en ännu längre stund inser man att där ute susar ett landskap förbi – och snart har huset kommit in i en stad och där, på en perrong, står fullt med folk som vill gratulera och hurra.
Inte vet jag hur Roy Andersson kom på denna geniala scen. Som egentligen är mycket mer än en del av en film.
Djup livsfilosofi, till exempel. Eller en helt ny terapiform.

Alla dessa spridda råd om att vi ska fånga dagen och gräva där vi står, fokusera på vad vi verkligen vill, värna om våra nära relationer och inte rusa runt som galna råttor – ja, allt detta finns i Roy-Andersson-terapin:

Tänk dig att din vardag är ett tåg.
Du är centrum, det är tåget som rör sig framåt. Behöver du hoppa av är det du som bestämmer stationen.
Eller, som redan Hans Alfredson insåg i sitt klassiska revynummer:
Det är skönt med en egen ”kuppé.”