Tack och lov blev jag aldrig idol

Det fanns en vinter, jag minns den tydligt, när jag levde på drömmen att om jag bara fick lämna min ensliga barndomsö och komma till Stockholm, gå där på någon av de där gatorna som hade samma namn som i Monopol – då skulle ett under ske. Jag skulle bli upptäckt. En man, i drömmen var det aldrig en kvinna, skulle komma fram till mig och fråga om jag ville vara med i en ungdomsfilm.
Tveklöst skulle jag svara ja.
Riktigt vad som skulle hända sedan visste jag inte, drömmen tog slut i samma ögonblick som jag blev Upptäckt.

Tack och lov kom jag aldrig till Stockholm.

Nu har jag inte bara träffat Kishti Tomita, hon som sitter i juryn i tv4-succén Idol. Jag har också sett programmet flera gånger, fått hjärtsnörp av alla unga, hoppfulla som drömmer om att bli Idol. Trots att de inte har minsta förutsättning.

Vad är det som driver dem? Varför utsätter man sig för den elaka juryn – även om den, enligt Tomita, är mindre elak i verkligheten än i den klippta tv-versionen?
Svaret är väl det gamla vanliga: Att vilja bli sedd, bekräftad, älskad. Att vilja bli Någon – inte vem som helst. Det är detta som är ungdomars främsta dröm och yrkesambitioner.
Idol-programmen skulle kunna ses som beviset.
Ska vi ta till sjukdomstermer kan vi tala om alla narcissistiska störningar, alla stackars krakar som har så dålig självbild och stukade självförtroenden att de måste spegla sig i allt och alla.
Trots att – nu kommer jag till poängen – inte ens Kishti Tomita påstår att kändisskapet ger någon lycka. Själv var hon betydligt mer nöjd och harmonisk innan hon hamnade i tv-rutan.
Dessutom hade hon ett jämnare humör. Fick färre utbrott.
Kanske kan det tolkas som att hon var mindre elak.

När får vi forskningsrapporten om vad som händer med människor, efter att deras drömmar slagit in?