Tack Alice, för att du vågade

Alldeles nyss, när solen bröt fram över havet här nere på Österlen, fick jag veta att Alice Timander är död. Att hon dog i natt, helt odramatiskt. Hade gått upp och satt sig i soffan, tagit på sitt finaste nattlinne. Somnat in för gott.
En lång stund satt jag stilla, blundade mot solen och tänkte att då kan jag inte ringa henne om ett halvår.
Som vi hade kommit överens.

Senast vi talades vid gick dokumentärfilmen Alice och jag för fulla hus på Folkets bio i Stockholm och jag sa att nu, äntligen, kunde hon väl känna att hon gjort något bra. Att hon var uppskattad, accepterad.
– Å, nej, sa hon krasst i telefon. Så lätt får man inte ett bra självförtroende, om man i alla år haft ett som varit uruselt.
Men lite hade den ändå hjälpt, filmen. Hon var liksom på rätt väg. Om ett halvår skulle jag ringa, för att höra om hon nått ännu längre.

Nu har ljuset släckts för kvinnan som kallades premiärlejon men som var så mycket mer: En duktig yrkeskvinna. En orädd äventyrerska. En som vågade ge av sig själv, både av sin styrka och svaghet.
I kväll ska jag höja ett bubblande glas rakt upp mot himlen och säga: Tack Alice, för att du var kvinnan som gick före oss andra i dina leopardblåsor och visade att fliten och flärden inte behöver skiljas åt. De kan samsas i en och samma kvinna.

Det enda jag hoppas, alldeles innerligt, är att du ändå tyckte att du gjort något bra. Innan ridån gick ner för ditt eget livs föreställning denna vackra julinatt.