Hej och tack, Povel.

Först nu, när han dragit sig tillbaka från livets scen, inser jag att jag har alldeles speciella Povel-platser. Och minnen.
Som häromdagen, när jag vandrade genom min gamla barndomsstad Karlskrona och kom till platsen där Knäpp Upp alltid reste sitt tält. Här, tänkte jag och stillnade inför saligheten i mina minnen, såg jag dem allihop livs levande: Povel Ramel och Martin Ljung, yrhättan Gunwer Bergqvist och tanten Brita Borg, där var Anna Sundqvist utklädd till fiskmås med simhud mellan tårna, och där var …

Många år senare hade jag Povel till bordet på en kräftskiva på Maxim. Han var artig och tystlåten, nästan blyg. Jag drabbades omedelbart av behovet att vara extra trevlig. Det var väl det han tröttnade på, han som visste allt om verklig underhållning. Efter tredje klon blev vi ganska tysta. Han var bra på det också.

Hans sångtexter finns inflätade i våra liv, på de mest finurliga sätt. Plötsligt minns jag min ungdomskärleks favoritlåt, den han sjöng extra högt efter att vi gjort slut:” Jag slipper se din njugge far och din snörpiga mamma.”
Nu sitter vi här, kan bara konstatera att Ramelbuljongen, den välkryddade och lättsmälta, lär puttra vidare. Musiken håller igång.

Hej och tack Povel. Vi kommer alla att följas bortåt vägen, den oundvikliga. Men innan vi möts där, längre fram, bör du veta att du hade fel.
Underbart är inte kort. Det är hela 85 år.