Är skolan kanonbra eller rent kass?

En gång lurades vi tro att vi lärde för livet, inte för skolan.
För varje år blir jag allt mer tvivlande.
Numera förstår jag inte ens om den svenska skolan är bra eller dålig, rapporterna skiftar som vädret över min tillfälliga, skånska utsiktspunkt.

I dag skriver Lars Flodin, bas för Sveriges Skolledarförbund, att Skolverkets senaste attitydundersökning visar att nio av tio elever trivs med sina lärare och att de allra flesta också trivs med skolarbetet.
Problemet är bristen på arbetsro, att de tycker det är för stökigt i klassrummen.

Under de 25 år jag följt barn och bonusbarnbarn genom skiftande årskurser och klassrum har jag dragit samma slutsats: Att skolan är ungefär som när jag själv var elev. Med läxor och prov, med kanonbra lärare och några helt hopplösa typer. Med ämnen som man gillar och ämnen man har svårare för.
Förutom allt detta prat, rakt ut i klassrummen.

Å andra sidan tror jag dagens elever har en bättre relation till sina lärare, det är en av vinsterna med det icke auktoritära skolsystemet.
Orädda barn lär sig mer än rädda barn, det behövs ingen psykologexamen för att räkna ut.
I morgon ska riksdagen diskutera skolan.
Kan ingen börja med att berätta om den är så bra som den här rapporten visar. Eller lika kass som tidigare rapporter kommit fram till.
Vem i hela världen ska man tro på, Jan Björklund?