Vad vet hjärnan om majnätter?

Han hade sagt han skulle komma hem och sova. Nu var jag visserligen på teater, men det skulle bli trevligt att träffas. Efteråt.
Ingen kom. Ingen ringde. Jo, mitt i natten ringde någon två korta signaler på min mobil. Kanske var det han, kanske någon annan. Jag hann aldrig svara och numret var ”okänt”, gick inte att återuppringa.

Bättre att försöka somna om.
Nästan omöjligt att försöka somna om.
För tänk om något hänt. Tänk om han blivit sjuk, nedslagen, påkörd. Tänk om han cyklat utan lyse. Tänk om …

Han är min vuxne son och jag ligger i mörkret och försöker lugna mig själv, viskar ordlöst att hela mitt mammaansvar gått ut på att lära honom använda sina egna vingar. Och när ungar flyger, då flyger de bort.

Jo, jag lyckades somna till slut.
Nu läser jag Idagsidans serie Hjärnkoll, om hjärnforskaren Jay Giedd som hävdar att först när människan är i 23-25 årsåldern är den delen av vår hjärna som styr förmågan att planera framåt, överblicka, bedöma risker och sålla intryck fullt utvecklad.
Sonen är bara 21.
Borde jag ha jagat rätt på honom i nattens mörker, försäkrat mig om att allt stod rätt till?

Jay Giedd tröstar, långt bort från Maryland:
”Givetvis ska vi hjälpa dem (barnen)att förhindra katastrofer. Men vi kan inte vara deras fullmogna pannlober till 25-årsåldern.”
Äntligen fick jag trösteord som som ger en mer vetenskaplig tyngd åt försöken att sluta vara hopplös kycklingmorsa:
Vi kan inte vara barnens ”fullmogna pannlober.”
Nej, just det.
Men hur svårt det är att avstå en torsdagsnatt i maj sa Jay Giedd ingenting om.