Vardagen borde ha en Ångra-knapp

I lördags skrev jag en kolumn om Babydrama på Unga Klara. En viktig information som föll bort var att texterna skrivits av Ann-Sofie Bárány, psykoanalytiker och dramatiker.
Hennes namn borde ha kommit med.
Livet borde ha en Ångra-knapp, samma kommando som finns på min dator. Trycker jag ner ”kringlan” och ett Z så har inget farligt hänt. Då ångrar jag det jag nyss gjorde. Simsalabim så är den tidigare ordningen återställd.

Allt detta hade jag tänkt skriva igår. Men då satt jag på ett tåg som susade från Skåne upp till Stockholm. Genom alla år har jag kunnat skriva och läsa utan problem, även när X 2000 når sin toppfart. I går satt jag kallsvettig och kräkfärdig redan vid Hässleholmstrakten, sedan var det bara att blunda resten av resan.
Då hade jag också velat trycka på Ångra-knappen – och ta ett mycket långsammare tåg.

Fast egentligen, det har jag förstått, är det inte modernt att ångra sina misstag. När jag i Söndagsintervjuer frågar kända och okända vad de ångrar i sina liv svarar nästan alla att de inte ångrar någonting. Att själva ångrandet är meningslöst, inte särskilt kreativt. Dessutom har de alltid lärt sig något av sina misstag. Alltså vill de inte ha dem ogjorda.

Det händer att jag undrar om de verkligen talar sanning.
Själv tycker jag nog att jag alltför ofta upprepar mina misstag, bränt barn söker sig till elden. Och efteråt kan jag ångra mig så det skvätter, även när det gäller rena småsakerna,
Gör jag stora dumheter tror jag ångern är viktig, ett bevis på att jag kan erkänna att jag gjort fel, inte skylla på någon annan.

Är det någon som känner igen sig?
När behövde ni trycka in vardagens Ångra-knapp senast?