Snälla, återinför tv-teatern

Två kvällar i rad har jag suttit som klistrad framför tv-rutan, jag som knappt kan se Aktuellt utan att samtidigt läsa en bok eller skicka mejl – eller vad man nu hittar på medan man egentligen gör något annat.
Peter Birros ”Arbetarklassens sista hjältar” och ”Neil Armstrong var aldrig på månen” gav mig ingen chans att ens smita iväg till toaletten. Inte en minut ville jag gå miste om, trots att jag sett båda föreställningarna ”live”.
Så trots att jag visste vad som skulle hända satt jag ändå trollbunden, kanske ännu mer tagen än när jag såg skådespelarna i verkliga livet. TV-kameran kryper så nära. En ryckning i Börje Ahlstedts ögonvrå, ett snett leende i Mikaels Persbrandts mungipa – sekundsnabbt fördjupades varje historia på ett sätt som jag inte uppfattade i salongen.
Varför händer det inte oftare? Varför har vi inte riktig tv-teater, som då när det begav sig och man kunde se Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård och Keve Hjelm och andra storheter.
Även om man aldrig lyckades ta sig till Dramaten eller någon Stadsteater.

Häromdagen träffade jag nya programdirektören Annie Wegelius som från och med i onsdags har ansvar just för SVT:s drama. (Intervjun kommer på söndag i K-delen).

Kan man inte börja sända tv-teater igen? frågade jag.
Nej, inte gav hon något löfte. Men hon – som själv en gång i början av 80-talet hade ett vikariat på TV2-teatern, höll med om att det skulle vara värdefullt. Även om den gamla formen kanske inte skulle gå att återinföra.

Det känns som jag sått ett frö.
För att någonting ska blomma måste man börja där, med ett frö.