Nu är bananen på banan

Jag drömmer om den dag när man forskat fram att kanelbullar med mycket pärlsocker på är det bästa vi kan tugga i oss för att hejda någon illvillig sjukdom.
Under tiden får jag smälta alla andra nyheter. Som dagens: Att en tugga banan kan vara det billigaste sättet att vaccinera fattiga barn mot den lömska hepatit B.

Alla som en gång varit barn vet fruktens räddningsfunktion, även i mindre dramatiska sammanhang. Som de där mornarna när man inte hann äta frukost. Eller inte fick något mellanmål. När man glömt bort skolutflykten.
Alla möjliga och omöjliga gånger som man räddades av en banan.
Lättskalad. Lättuggad. Alltid reda att trycka in i munnen. Och efteråt kände man sig riktigt mätt.

Från åren som småbarnsmamma minns jag mest banankladdet. Hur jag överallt mosade och geggade banan till en hungrande son – och skyfflade in stora skedar i hans gapande mun där han satt som en liten fågelunge i vagnen. Kvar blev alltid en liten snutt som han inte orkade med . Den fick jag själv tugga i mig.
Det dröjde många år innan jag började längta efter just den frukten igen.

Nu händer det sömnlösa nätter att jag tassar upp, dricker ett glas mjölk och tar några tuggor banan. Eftersom någon berättat, jag minns inte vem, att just kombinationen mjölk och banan utlöser ett ämne som fungerar som rena sömnmedlet.
Inte vet jag om det är sant.
Jag somnar ändå, av ren förhoppning.