Denna kväll har jag fasat för

Av årets alla högtider är det just Valborgsmässoafton som jag haft svårast för. Genom livets olika skiften.
Först var det väl mest kläderna – och vädret. Tänk om det var så kallt att jag inte kunde använda min nya kappa/klänning/jacka när de äntligen spelade upp till utedans i Wämö-parken, eller var jag nu hade tänkt att förlusta mig.
Iskyla. Förfrusna tår i nya vita skor. Vandra hem efter misslyckad kväll. Sådana är mina unga Valborgsmässominnen.
Sedan kom årens med barnen. När experter, då som nu, förvarnade om fyllor och bråk och behov av föräldrar på stan. En brasa som brann ner, timmar som gick, oro som accelererade innan jag äntligen, tack godegodegud, hörde nyckeln i dörren och insåg att tonåringen var hemma.

De medelålders ensamma Valborgsmässoaftnarna minns jag också. Åren när jag inte stod ut med folk som förälskat tindrade mot glöden, hur jag cyklade hem denna märkliga afton som man kan låtsas inte finns – men som smyger sig på en, bakifrån, med sin påminnelse om att nu är det vår och nu ska livet leka.
För så är det ju för alla andra, tror man.

I kväll är jag inte ensam och en god middag lär det väl bli. Kanske går vi en sväng runt någon eld. Om jag orkar hämta ner vinterkappan från vinden, den lär behövas.
Inte blir jag därmed någon Morsa på stan, det är över.
Men nog vågar jag säga till några stökiga 15-åringar, om det skulle behövas.
De är ju inte farliga, de är bara mer berusade och utagerande än jag själv en gång var i Wämö-parken.
Men deras drömmar och längtor – å, de är desamma.
Inte förändras livet så mycket, även om en rad Valborgsmässobrasor hinner flamma upp och brinna ut.