Och så Laleh, som mest sjöng …

”Ånger är ingenting för Marjasin” läser jag i Anna Askers intervju i Idagserien Efter löpsedlarna. Tio år har gått sedan han fälldes av pressen – och friades av domstolen.
Minns min intervju med hans hustru Kerstin, hon som tydligen numera bor på ett demensboende. Hon var vår första Söndagsintervju i SvD, publicerad i samma veva som makens klipp- och-klistra-vanor var som mest uppmärksammade.

Vi satt och talade i ett vackert rum i residenset i Örebro. Dörren till ett angränsande rum stod på glänt, där inne satt Sigvard Marjasin. Jag vet inte vad han gjorde men någon gång hördes en dämpad hostning. Annars minns jag mest att han artigt hälsade och tog adjö. Tillsammans med sin hustru som reslig stod vid hans sida också genom den värsta stormen.
Till slut fick de rätt, båda två. Det Marjasin gjort var inte brottsligt.
Jo då, visst finns anledning till yrkesmässig självrannsakan. Det omtalade mediadrevet har lätt att vittra blod, också innan något byte är nedlagt.

Därtill finns kravet att intervjupersoner följer de journalistiska spelreglerna.
Läste, i Aftonbladet, att Stina Dabrowski hamnat i internt tv-bråk efter sin intervju med Laleh, den som sändes i lördags.
För inte svarade sångerskan rakt och redigt på några frågor. Hon gjorde lite hur som helst. Sjöng en snutt, gled elegant undan det hon inte ville berätta.
Å, så befriande det blev för oss tittare.
Men hu så hemskt det är, när man har ansvar för en intervju och inte får några riktiga svar.
Om man inte är så klok som Stina som gav oss en Laleh-bild som kändes nästan äkta.