När pressen griper in

Läser Idagsidans serie Efter löpsedlarna. Tänker på alla människor som jag själv intervjuat genom åren. Vad hände efteråt, när texterna väl blivit publicerade?
Nu senast utlovade en smått jublande Morgan Alling att Djurgården ska få en ny sommarteater. Två dagar senare tvingades han inse att det han trodde var tillstånd var inte tillstånd. Åtminstone inte ännu.
En annan gång, det var på Idagsidan och så länge sedan att brottet torde vara preskriberat, råkade vi publicera namnet på en man som utlovats anonymitet. Eftersom han öppet berättade om hur han blev mobbad på jobbet.

Tidningen kom, fadäsen upptäcktes, vi kastade oss på telefon för att be om ursäkt. Ingen svarade. Inte på en hel vecka. Då hade vi hunnit bli rejält oroliga.
Så en dag fanns mannen i telefon, tillbaka på jobbet efter en planerad semester. Jo då, kollegerna hade läst. Vilket visade sig vara det bästa som kunnat hända. För nu, äntligen, tog man upp problemen, diskuterade varför han mobbades.
Vår lättnad var enorm.
Vad vill jag säga med allt detta? Jo, att ingen riktigt vet vad som händer när pressen griper in. Ireen von Wachenfeldt, i gårdagens Idag-artikel, skyllde allt på tv-programmet Könskriget. Den gamle Motalapolitikern Leif Cederqvist försöker i dagens artikel inte ens ge några förklaringar. Säger bara att det sätt som man satte sprätt på skattepengar var ”uridiotiskt” ”för jävligt”.
Skillnaden är intressant eftersom män, rent generellt, brukar ha lättare att förlägga skuld utanför sig själva medan kvinnor, också generellt, tar på sig all skuld.

Numera skärper jag mig inte bara inför de svåraste intervjufrågorna. Jag blir minst lika uppmärksam när någon propsar: Det här måste du faktiskt ta med i artikeln.