Inte kan vi förstå fasan

Minst 32 döda. Jag läser och jag hör om massakern vid universitetet Virginia Tech i Blacksburg, jag ser bilder på människor som bärs och släpas ut på en vårgrön gräsmatta, rent teoretiskt tar jag in det som hänt.
Men jag förstår ingenting. Eftersom jag är oförmögen att ta in, på riktigt, hur det är när ”minst” 32 människor dödas, de flesta förmodligen vid ett och samma tillfällle.
Hur de satt, stod, sprang, försökte fly och mitt i ett andetag sköts ner. En efter en efter en. Hur de såg andra runt omkring falla och kanske ändå trodde att de själva skulle klara sig och sedan vändes vapnet just åt deras håll och …
Minst 32 döda.
Inte kan vi förstå hur det var.

Vi vet bara att offren är så många fler, alla mammor och pappor och syskon och gamla farmödrar och grannar och kompisar – runt var och en av dessa ”minst” 32 personer finns en sörjande skara. Som aldrig kommer att glömma måndagen den 16 april 2007.

Minns mamman jag en gång mötte, hon vars dotter hade tagit sitt liv. Inte ville hon höra att jag förstod hennes fasa, vilket jag heller aldrig påstod. Hon förstod den ju inte ens själv.
Minnet av dottern, sa hon, skulle aldrig finnas med bland alla hennes andra minnen. De vanlig.
Nej, minnet av dottern skulle alltid ha en egen plats, för det som inte fick hända men ändå hade hänt.