Skärp er, lortgrisar!

Än skiner solen, än hinner vi kanske äta en lunch ute eller kanske en kvällspicknick innan det mer normalkalla aprilvädret återvänder.
Med andra ord kvarstår ytterligare några timmar när vi kan fortsätta drälla papper och burkar, flottiga kycklingspåsar och tömda glasspaket över varenda grön plätt i denna en gång så vackra storstad.
I går morse såg min närmaste offentliga gräsmatta ut som ett vardagsrum, där värdparet tvärsomnat efter en stora fest, innan de orkade städa.
Inte för att jag vet om de tänkt komma tillbaka och röja efter sin utemåltid – vi andra hann före. Vi som tvingades titta på hur de grisat ner.

Å, det känns så trist att behöva gnälla på utvecklingen, att skälla på alla som inte orkar ta hand om sina egna avfall, som bara strör saker runt sig – som små ouppfostrade barn.
Det finns idag en ökad miljömedvetenhet, kunskaper på en mycket högre nivå än vi en gång hade, i min oskuldsfulla generation. Samtidigt finns denna släpphänthet. Att man låter glasspapper och ölburkar glida rakt ner på marken, antingen med tanken att någon annan får plocka upp efter en – eller utan någon tanke alls.
Man bryr sig helt enkelt inte.

Samma unga människor som vet allt om miljöförstöring och växthuseffekter, som sitter tätt ihop på filtar och diskuterar världen och framtiden medan de äter sig igen ljumma kvällar – ja, samma människor reser sig sedan och lämnar resterna. Till någon annan.
Äldre är inte alltid bättre. Häromdagen gick jag bakom en grånad herre som hann slänga: 1. En snusdosa 2. Ett Japp-papper 3. En hel bunt med kvitton – rakt ner på trottoaren.

Skärpning, säger jag bara.
På mitt allra mest kärringaktiga sätt.