Rör inte min fula soffa

Jag möter en ung kille med stripigt hår och lunsiga kläder. Han säger att det är ett medvetet val. Han är så trött på det smarta och snygga, det flotta – och svindyra.
Konsumtionströtthet skulle det kunna kallas.
Eller miljömedvetenhet.
Många har aldrig haft råd att snegla mot tröjor för en större förmögenhet – eller Gucci-läppstift för en mindre förmögenhet.
Bevisligen har de klarat sig ändå.
Samtidigt måste det finnas en gräns, borde det finnas en gräns, för oss alla. Där vi slår bakut och vägrar köpa en enda designad pryl, ett enda modeplagg, till.
Även om vi skulle ha råd.

Samma gäller våra hem.
Alla dessa inredningsprogram i tv, nu har TV3 startat ett nytt, får mig att tro att om jag inte omedelbart byter ut IKEA-soffan och fixar till vår fulmöblerade hall kan jag knappt bo kvar här längre. Jag kan åtminstone inte bjuda hem folk. Det blir för pinsamt.

Men nu vill jag leva med min konstiga hall och avskavda soffa. Jag vill inte ha nån inredningsarkitekt som lyfter upp mitt hem till en nivå dit jag själv inte når, som skamfilad medelåldersmänniska. Vid det här laget är jag inte ens intresserad av att se hur andra får sina hem ändrade genom ritch-ratch-snabba tv-grepp.

Mer tänker jag på alla icke-händiga män som provoceras till att plocka fram hammare och såg – och snabbt ödelägger det som var en gedigen om än något nednött, bostad.
Mitt hem är min borg.
Även med skitiga fönster eller karmar som borde ha målats om redan förra våren.